När jag tittade i kalendariet på Svenska kyrkan i Göteborgs hemsida, för att hitta en gudstjänst att gå till på Annandag pingst, hittade jag en högmässa, en Annandagpingst-mässa och en friluftsgudstjänst på kvällstid. Även om bara en av dem uttryckligen angav att annandagen var anledningen så kan man ju gissa att det är så.

Dessutom en mässa i Domkyrkan, som alltid på måndagar. Det fanns också några böner/andakter i kalendariet, och de kan ju eventuellt vara utbyggda idag, men det framgick i så fall inte.

Alltså 4 (fyra) annandagpingst-gudstjänster i hela Göteborg. Då kan man fråga sig om det är kyrkan eller samhället som (i det närmaste) har slutat fira annandagpingst.

Jag hoppas på fler gudstjänster på Annandag Pingst 2014!

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen

Nyligen kom årets statistik över kyrkliga förrättningar i Svenska kyrkan, och en övergripande analys fanns att läsa i Kyrkans Tidning häromdagen. Statistiken talar om en fortsatt svag minskning för gudstjänstbesök, vigslar, begravningar och dop. Den enda ljuspunkten är konfirmander om man räknar de 15-åringar som är medlemmar som då hamnar på ca 46%.  (Ser man till alla 15-åringar ligger dock antalet konfirmerade på ca 30% i hela landet.)

Liknande siffror som i Göteborg alltså där konfirmandstatistiken legat mellan 35-45% under 2000-talet. Helt godkänt med tanke på risksnittet alltså. Det intressanta uppstår dock först när man börjar titta på statistiken mer närgånget. Framförallt om man tittar på vilka församlingar som ligger över snittet. År 2009 hade Göteborg ett snitt på 38,6%, de församlingar som ligger långt över detta snitt är Askim, Björlanda, Björkekärr, Näset, Torslanda samt  Örgryte där snittet 2009 låg på 50-60%.  Församlingar som av hävd befolkas av kapitalstarka familjer och medlemmar. Gör detta konfirmationen till en klassfråga? Och är det i så fall ett problem?

Ja och nej. Klass handlar inte bara om pengar, det är i sig inget problem att de som är boende i de rikare delarna av Göteborg väljer att konfirmera sig i större utsträckning än övriga staden. Problemet uppstår när man betraktar klass även utifrån tillhörighet, familj och uppväxt. Alltså klass som ett kulturellt och inte enbart monetärt begrepp. Då blir det tydligt att konfirmationen kan komma att ses som en passagerit för en kulturell överklass, en tradition som skall förvaltas, en rit för de bättre belevade. Och då har kyrkan hamnat i problem när en kulturell klass i vårat samhälle lägger beslag på en kyrklig rit.

Jag tror vi behöver diskutera klassfrågan i allt större utsträckning även i kyrkan för att se de tendenser som spirar.

Jag tänker att politiken ursprungligen är en kamp. En kamp för individen, men en kamp tillsammans för allas bästa. En kamp för samhällets bästa. En kamp för en gemensam frihet. Någonstans längs vägen har denna gemensamma kamp och strävan ersatts mot en helt och hållet individuell kamp. Eller som Sociologen Zygmunt Bauman skriver:

”Mänsklighetens frihet har översatts till frihet för var och en av dess enskilda medlemmar. Den stora sedeln har växlats mot en tunna kopparmynt så att alla individer kan bära några mynt i fickan. Och de gör klokt i att göra det och, om så behövs, gräva i sina egna fickor – eftersom den sedel i hög valör som gång hölls i släktets kollektiva förvar och garanterade alla människors solvens inte finns kvar i kassaskåpet”. (”På spaning efter politiken”, s. 84.)

Och denna individuella frihetskamp har formen av ett kommersiellt kontrakt. ”Jag levererar om du leverar” skriver Bauman. Och översatt till dagens partipolitik blir det: ”Jag levererar en röst på ditt parti om du levererar de utlovade reformerna.” Detta är dagens politiska framträdandeform en form som innefattar hela den politiska skalan från vänster till höger. Inga partier går fria, ingen politik är undantagen.

Nya testamentet talar en del om att Jesus uppstod från de döda. Katastrofen var att Jesus dog, men sedan uppstod han och allt blev som förr. Jesus går runt bland människorna på jorden igen och kan ställa allt till rätta. Det är åter frid och fröjd.

Men efter några dagar försvinner Jesus upp bland molnen. Människorna lämnas åt sitt öde utan en frälsare som tagit kroppslig gestalt här på jorden.

Då är vi väl tillbaka på långfredagen igen. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Jag har svårt att förstå den teologiska poängen med en sådan berättelse. Vad skulle vi med en kroppslig uppståndelse till, om den bara varade några dagar?

Hade det gjort någon skillnad teologiskt om Jesus hade varit kvar i dödsriket, och tagit sig direkt därifrån till himmelriket? Det är väl så de flesta kristna tänkt sig att deras egen uppståndelse skulle gå till.

Alltid när kristna pratar med glädje om Jesu uppståndelse tänker jag att han ändå inte finns kvar. Inte på det sättet som den kroppsliga uppståndelsen rimligen borde ha inneburit.

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen

Men jag kom på en annan politisk debatt som jag skulle vilja se. En politisk debatt med deltagare som inte företräder partierna. Istället debattörer, akademiker, folk från tankesmedjor, intresseorganisationer, kyrkor osv. Kanske entreprenörer, aktivister och skribenter. Och de ska inte kommentera pariternas utspel, program eller manifest. Utan de ska själva driva politiska frågor och politisk debatt.

Det är drygt ett år kvar till riksdagsvalet. Vilka frågor ska upp på dagordningen? Vilka perspektiv behöver tillföras? Vad tycker vi?

Politik är mycket mer än partipolitik!

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen

Ja, det är inte lätt att göra inköp på mataffären. Märkningar med olika krav för social frågor eller miljöhänsyn. Och så märken som är snarlika varandra, men betyder olika saker. Och sen märken som byts ut, som EU-lövet som är nytt.

Lägg därtill att det är lätt att frestas att ta den billigare varan, istället för den miljömärkta eller rättvisemärkta. Särskilt om butiken kanske har kaffe som lockvara, till ett riktigt bra pris, men finstilt på skylten står ”gäller ej krav eller rättvise”.

Då tänker jag på en vän som redan för många år sedan sa, ”Vi har beslutat hemma att alltid köpa rättvisemärkt kaffe, det har vi bestämt, då behöver jag inte fatta beslutet om igen varje gång jag är i affären.” Många av oss har råd att fatta samma beslut.

I helgen hade jag förmånen att få lyssna till ett föredrag av teologen Patrik Hagman (Åbo akademi). Han talade bl.a. om hur vi kan göra motstånd mot den rådande ordningen genom att praktisera goda vanor, asketism, idag. Han avslutade sitt föredrag med att ge några asketiska råd för vår tid. Ett av dem var att alltid köpa rättvisemärkt och ekologiskt. Det minskar vår valfrihet på ett sunt sätt.

Dessutom är den rättvisemärkta och ekologiska produktionen redan en annan ordning, den ordning som många av oss vill ha. Det borde vara självklart att det vi producerar ska vara så lite skadligt för miljön som möjligt och det borde vara självklart att den som producerar ska få skäligt betalt och arbeta under schyssta villkor. Det borde inte vara den produktionen som märks, det borde vara den andra som istället märks med varningsmärkning.

Men tills dess får vi försöka hålla ordning på symbolerna. Börja med de du har koll på, och lär dig någon mer. Fatta ett beslut idag!

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen

Det maskulina, eller manliga, förhållningssättet däremot skulle vara ett mer ”aktivt” bidragande till förändring. I det här fallet att uppfinna miljövänligare fordon och maskiner, att uppfinna bättre sätt att utnyttja världens resurser. Kort sagt: allt annat än ett uppoffrande. Det ”manliga” förhållningssättet bygger således inte på förändring av oss själva utan förändring av tekniken. Trots att det är just den tekniska utvecklingen som lett till överflödet som hotar vår värld.

Och det riktigt problematiska kliver in när vi betänker att mannen är samhällets norm. Eller som Kielos skriver:

”Det stora problemet med patriarkatet är att det skapar ett språk som gör det omöjligt för oss att prata om helheter. Vi delar upp den mänskliga upplevelsen och kallar vissa delar för ‘manliga’ och andra för ‘kvinnliga’. Sedan skapar vi över- och underordning mellan dessa.”

Och det är denna över- och underordning som också gör det ekologiska problemet olösbart eftersom ”människor inte vill ändra sina livsvanor”, ”människor vill inte skära ner på den standard de har uppnått”. Märk väl att mannens förhållningssätt här plötsligt blev det allmänmänskliga. Den patriarkala normen håller fast vid mannen som människans norm.

Det är en intressant analys Kielos för fram (och kan den inte också överföras på ekonomin, oviljan att förändra våra villkor, att offra vår standard och omöjligheten att ändra systemet?) och om vi överför Kielos tes ”Klimatförändringen är en man” till teologiska termer så så landar vi ju rakt i Mary Dalys klassiska uttalande ”Om Gud är man så är mannen Gud.”

Kyrkan har de senaste åren jobbat mycket med ekologiska och teologiska frågor i förhållande till nya tolkningar av skapelseberättelsen. Och dagens feminist- och ekoteologer borde kunna bidra till en fortsättning och fördjupning av denna analys.

Ludvig Lindelöf, Areopagen

I en recension av Eddie Izzards standup-show i Stockholm används citatet ”andlig humor”. Det andliga verkar dock vara att Izzard talar om religion i vid mening och framförallt ”allas behov av att tro på något.” Möjligtvis handlar det om en analys av en sorts andlighet. Men knappast religion i sig eller ett uttryck för det religiösas återkomst i den artikeln.

I krönikan av Maria Schottenius om att Mammon har tagit Guds plats så verkar det hela handla om att Schottenius en gång var i Norge och fick motorstopp. Hon vände sig då INTE till kyrkan (!) utan sökte hjälp på flygplatsen istället. Hon menar vidare att förr i tiden vände sig ju resande till kyrkan för att få hjälp eller övernattning. Det gör dom inte längre. Därför har Mammon ersatt Gud i vårt tänkande. För kyrkorna kan inte ordna med hyrbilar?

Hon skriver dessutom att kyrkan en gång i tiden hade samma ritualer och böner överallt. Att ”bibelorden och budorden som lästes var desamma i Rom som i Skara”. Mig veterligen används fortfarande bibelns budord och de gamla bönerna överallt i kyrkan. Men Schottenius vet kanske något som jag inte vet.

Krönikan avslutas med att Schottenius anser att kyrkan kan utmana Mammon genom att vara till andlig och praktisk nytta för de som drabbas av pengarnas makt. En förvirrad avslutning på ett förvirrat resonemang. Jag kan förstå Schottenius längtan, en längtan efter en andligare tid (hur ”andligt” det nu var på medeltiden…) En längtan efter enkelhet, efter övertygelse. Men hon förskjuter den längtan på kyrkan och blandar sen ihop äpplena med päronen, slänger in några apelsiner och får så en fin fruktsallad i slutändan.

Bakom rubrikordet ”Häxdrama” döljer sig en artikel om att musikanten Benny Andersson och son finansierar filmatiseringen av ungdomstrilogin ”Cirkeln”.
- ”Jag tycker att det är fantastiskt bra att det handlar om unga kvinnor och deras strävan efter att lösa problem tillsammans” säger Andersson. Inte heller här verkar det vara det religiösa/mytologiska som står i fokus, mer än som en fond för en historia om unga kvinnor som löser problem tillsammans.

Så det enda som egentligen har något med religion att göra från DNs förstasida är väl Omar Mustafa som muslimsk troende och religion definierad som ett problem.

Så vad lär vi oss då? Att religion används som ytlig fond i krönikor, humor och häxdramer. Men när det handlar om politik, eller vardagen så är religion mer ett problem än en tillgång. Mer något som måste navigeras undan än lyftas fram. Mer något som behöver diskuteras än tas för självklarhet.

Religionens återkomst? Ja, men enbart som existentiell fernissa för kultursidorna.

Idag på herdesöndagen (den söndag då vi i kyrkan läser texter om Jesus som den gode herden) kan det också vara på plats att ägna en tanke åt djuren. Djuren som används för att ge oss ägg och mjölk och kött. Hur har de det egentligen? Med jämna mellanrum läser vi och hör om en djurhållning som många av oss inte vill ha. Vi människor har stor makt – inte minst när det gäller de andra levande varelserna på klotet. Frågan är hur vi använder den makten. Frågar vi hur ägget kom till butiken, skaffar vi oss kunskaper, väljer vi vad vi äter?

I slutet på förra året kom en bok som heter ”Kärlekens väg”. Den handlar om djurrätt och kristen tro och den är skriven av Annika Spalde och Pelle Strindlund. Genom boken argumenterar de för hur också djuren kan och bör inkluderas i vår empati och kärlek. Det är en spännande bok, som jag kan rekommendera.

Just nu vill jag lyfta idén om att kärlek alltid kan inkludera mer. Oavsett var din gräns går idag, så är kärlekens utmaning att inkludera mer. Vad det är som är ditt nästa steg, det får du själv fundera ut. Spalde och Strindlund skriver:

Det ska finnas en trygg plats för alla i samhället – också de människor vars åsikter vi bekämpar, också de varelser som vi inte har varma känslor för. /…/ Att älska är /…/ att inkludera, att räkna in andra – också de som tillhör andra arter – i den gemenskap man själv tillhör. Kärleken undergräver ”vi och dom”-tänkande. Kärleken tar oss ut ur oss själva, vidgar fokus och fogar in oss i ett större sammanhang. Att ta ställning för rättvisa, eller ömma för utsatta individer, människor eller djur, behöver därför inte upplevas som en personlig uppoffring. Det kan vara ett sätt att förverkliga sig själv. (Kärlekens väg, s. 17)

Hos Spalde och Strindlund handlar det om djur. Vad och vilka kan din kärlek och empati utmanas till att inkludera? Att älska är att inkludera andra i den gemenskap man själv tillhör. 

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen

Den längtan är bedräglig. För det jag lockas av är en gemenskap som inte kostar på, där jag passar in precis. En gemenskap på mina villkor.

Och alla gemenskaper skaver. Det kostar på att leva i gemenskap med andra. Och kanske är det genom att inse det som jag kan se alla de gemenskaper som jag är en del av. Utmaningen är då att faktiskt leva i de gemenskaperna…

Dessa – ännu ej färdigtänkta tankar – associerade jag till när jag läste Mattias Hagbergs artikel ”Kulturkrig med nya stridslinjer” i GP idag. Vi har det offentliga samtal vi har. Det bästa sättet att bidra i och till det är att delta. Är att tala ”om” det istället för delta i det att längta efter det perfekta samhället? Lika illusoriskt som den perfekta gemenskapen.

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen