”Hur känns det?” Den vanligaste, och kanske mest omdebatterade, av alla frågor som kan ställas av en sportjournalist till en idrottare efter att denne gjort en bedrift. Men nu även en fråga som kan ställas i biskopssammanhang. Efter att det igår blivit klart att Sören Dalevi valts till ny biskop i Karlstad säger han  i Kyrkans Tidning att han ”gick för att vinna”. (Uppdatering: I skrivande stund har citatet tagits bort från artikeln.)

Jag reagerade, inte bara på anglicismen, utan också på liknelserna till sportvärlden. Biskopsämbetet vinner man, och kämpar sig till  för att segra i en tävling med flera andra. Jag kanske är överkänslig, men jag tycker inte om språket i det här sammanhanget. En känsla jag har är att ”segerintervjuerna” var mer ödmjuka för några år sedan, där biskopskandidaten tackade för förtroendet och att bli biskop, förtroendet att ha blivit kallad och utvald.

Nu känner säkert Dalevi så också, något som mer kommer till uttryck i den här intervjun med Nya Wermlandstidningen där han säger. ”Det är bara att vara ödmjuk och tacka alla som tror på mig.” Så problemet ligger inte hos Dalevi utan antagligen på en annan, mer strukturell nivå. Handlar det om en generell anpassning av kyrkans språk till ett språk som härskar utanför kyrkan. Där ett biskopsval kanske ses som en tävling mer? Det som gäller utanför kyrkan har sakta men säkert kommit att bli det som skall gälla även inom kyrkan. Att en biskop ”går igenom rutan” är viktigare än att biskopen har teologiska insikter, en gudsrelation och något att dela med sig av.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen