De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. (Apg 2:44-47)

Det kända bibelordet är en kritik mot att samla i ladorna för egen del. Ja, uttrycket samla i ladorna kommer ju också från Bibeln, från Bergspredikan där Jesus säger: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador”. Genomgående i Bibeln finns mängder av inspiration för att leva i måttfullhet, i delande, att ta var på det man har. Allt är en gåva från Gud. Allt det som Gud ger genom skapelsen ses som en rikedom. Gud ger i överflöd. Man kan prata om en överflödets teologi, som inser att det finns ett överflöd av resurser, mer än vi behöver. Om vi bara tar tillvara det med måttfullhet och solidaritet.

För ett par år sedan tillbringade jag två veckor i en Catholic Worker kommunitet. En av verksamheterna var att samla in överbliven och skänkt mat från grossister och andra. Maten passerade huset, och vi tog det vi behövde för egen del och det som behövdes för de frukostar som serverades. Resten distribuerades vidare till andra sammanhang. Vi tog bara det vi behövde. Men hur vet man hur många majskolvar man behöver de närmaste dagarna. Kommer jag att orka koka majskolvar två gånger, eller bara en? Och så den där känslan av att inte veta säkert vilken mat som dyker upp nästa gång. Det handlade om att leva i tillit. Och att öva sig i det. Också de som varit där i flera år pratade om hur svårt det kunde vara att avgöra vad som var ”just enough”.

Skapelsens rikedom och överflöd är ju så klart inte till för att utnyttjas för vår egen personliga eller ens för mänsklighetens skull. När Bibeln pratar om människans relation till skapelsen handlar det om en förvaltarroll. Det må stå i Bibelns första kapitel att människorna ska uppfylla jorden och lägga den under sig. Vi ska härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur. Men detta ska inte förstås som att naturen är till för vår exploatering eller rovdrift.. Ordet betyder mer ta hand om, förvalta, eller råda som det står i 1917 års översättning. T.ex. så är ju människan i denna kontext, versen efter, vegan, och dödar inte ens djur för att äta.

När vi läser orden om att härska idag, så är det en bekräftelse av vår makt och vår position. Efterhand som vi har lärt oss mer om världen har vi blivit mer och mer perifera i universum, solen kretsar inte runt oss, vi finns i ett obetydligt hörn av vår galax, i ett mycket stort universum, som kanske inte ens är det enda universumet. Men i ett avseende har vår centrala roll blivit mer och mer tydlig. Vi är en art som kan och som håller på att förstöra vår planet. Vi är härskare, oavsett om vi vill eller inte, frågan är hur vi förstår det uppdraget och hur vi lyssnar på uppmaningen att härska med vishet och omsorg.

Om vi återvänder till texten från Apostlagärningarna, så vill jag göra en annan poäng. Gemenskapen som beskrivs där är organiserad. På svenska har ordet gemenskap ibland en slags mysighetsklang. Som om vi säger ”vilken fin gemenskap vi hade”, och då menar vi ungefär att det var trevligt, eller kanske att vi hade ett betydelsefullt utbyte av tankar. Något som liksom bara råkade hända. Men om man ”poolar” sina resurser och delar ”ut åt alla, efter vars och ens behov”, måste det innebära organisation. Möten, diskussioner, beslut, förtreonden och ansvar. Och redan bland lärjungarna fanns det en organiserad gemenskap. Det står i Johannesevangeliet att ”Judas hade hand om kassan”.

På engelska använder vi ordet ”community”, som kan användas både i en religiös kontext, och om lokala sammanhang, grannsamverkan och så vidare. Samma ord som i kommun och i kommunion (nattvard). Poängen jag vill göra är att den kristna gemenskapen, eller annan gemenskap, inte alls behöver präglas av mysiga känslor, utan snarare av vilja och engagemang och organisation för det gemensamma goda.

I påvens encyklika om klimat och miljö från förra året, ”Laudato si´” / ”Lovad vare du”, trycker han tydligt på att den stora gemenskapen idag är den globala. Vi påverkar varandra och finns i samma sammanhang. Han skriver:

”Idag måste vi /…/ inse att ett verkligt ekologisk förhållningssätt alltid blir ett socialt förhållningssätt; det måste integrera frågor om rättvisa i miljödebatten så att både jordens rop och de fattigas rop får höras.”

Kanske kan man här också nämna gemenskapen med hela skapelsen. Bibeln berättar om ett gemensamt ursprung hos Gud, och i markens jord för alla levande varelser. Vi behöver tänka nya tankar, kring vår samhörighet med naturen och de andra djuren. I Jobs bok, kapitel 38 och 39, berättar Gud om sin skapelse. I Guds tal där är människan närvarande endast genom sin frånvaro. Hon är den som Gud frågar efter: ”Var var du när jag lade jordens grund?” Efter syndafallet, när människan gömmer sig för Gud, ropar Gud samma fråga: ”Var är du?”. Vårt svar kan vi låna från ytterligare en annan bibelberättelse, den om när Gud kallar Samuel, men Samuel först tror att det är Elis röst han hör. Samuels svar är i alla fall: ”Här är jag, du ropade på mig.”. Visst måste vi kunna svara det samma, ställa oss tillförfogande som goda förvaltare och medarbetare.

Jag tror att vi kan, och att det finns hopp. Förändring är möjlig. I förordet till biskoparnas brev om klimatet som kom för två år sen skriver Anders Wejryd:

Tänk om Gud har rustat också för att möta denna kris? Tänk om vi har resurser, andliga psykiska och materiella, också för det? Tänk om den givandets grundstruktur som kristen tro anar i tillvaron, kan få oss att öppna våra krampaktiga grepp om det vi uppnått och se möjligheterna och glädjen i en förändrad livsstil?

Sara Blom