”När började kyrkan?” Frågan ställdes av en flicka efter församlingens påsksamling för förskolebarnen i veckan.  Först trodde jag hon menade när kyrkan vi var i byggdes, men det visade sig att hon menade kyrkan som organisation, kyrkan med stort K, hela grejen liksom.

Jag svarade ”Precis nu!” och pekade på påskbordet med klippgraven, korset, palmerna, en blå plastelefant och det brutna brödet. ”När Jesus och han vänner samlades för att äta. När Jesus sa att varje gång ni äter och dricker så gör det till minne av mig, för att komma ihåg mig, då började kyrkan. För det är det kyrkan  gör när vi firar gudstjänst, vi samlas för att minnas Jesus. Vi äter och dricker och berättar hans berättelse.”

Det kanske låter förenklat men om man inte känner till historien kring påskmåltiden så kan man missa en revolutionerande aspekt i skärtorsdagens nattvardsfirande. När det judiska folket samlades för att fira den påskmåltid som Jesus red in i Jerusalem för att fira, så gjorde de det till minne av det som skett i deras historia. Till minne av viktiga händelser som format deras kultur och deras gemensamma liv. Påskmåltiden firas till minne av uttåget ur Egypten, till minne av det lidande som folket genomled under förtrycket och ofriheten. Bittra örter till minne av lidandet, persiljekvistar i saltvatten till minne av alla tårar som fällts, osyrat och platt bröd till minne av den brådska som Moses och alla människor lämnade Egypten i.

Det måltiden gör är att den påminner, samlar och formar en kultur. Genom repetition. Genom att smaka och se, genom att lyssna och göra. Måltiden är viktig i det här avseendet, för den formar oss i gemenskap. ”Som jordgubbarna smakade i tant Bertas sommarkvällsberså”, sjunger Thåström i ”Samarkanda” och jag vet precis vad han menar. Jordgubbar en sommarkväll är en upplevelse ”lika svensk som sill och nubbe på midsommar.”

”Du är vad du äter”, brukar det heta. Och du är vad du äter för att du blir den du är genom att dela din kulturs måltid. Genom att forma ett gemensamt minne. Och det är här skärtorsdagens måltid blir revolutionär, för den bryter med den unika kulturen och öppnar upp för en universell kultur. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är i ni ett i Kristus Jesus”, skriver Paulus och formulerar det som jag försöker säga: att vi i Jesus instiftande av nattvarden ges möjlighet att ingå i en universell kultur som saknar gränser.

Just nu är kulturernas gränser hårt bevakade. Skräck, rädsla och terrorism bygger allt högre murar mellan kulturer och människor. Därför är skärtorsdagens firande viktigare än någonsin i år. För det påminner oss om en annan kultur, en sådan kultur vi behöver nu, en kultur som vi självmant kan gå in i och så forma en ny mänsklighet genom.

”Jaha”, sa flickan. Och sprang iväg till sina vänner för att äta kanelbullar med hallonsaft.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen