På ett kontraktskonvent i Göteborg igår diskuterade vi biskopsbrevet om diakoni som kom ut i slutet av 2015. Ett 50-tal präster och diakoner samlades för att diskutera det som biskoparna skrivit och dela våra tankar. Framförallt diskuterade vi kapitel V med titeln ”Brännpunkter för kyrkans diakoni idag” där biskoparna lyfter fram sju områden där kyrkan och diakonin står inför extra utmaningar idag. Dessa sju områden är (lite kortfattat):

1. Individualism: ”Samhället rymmer en individualismens mångfald och ställer krav på att individen i allt fler situationer ska göra sina egna val. Det gäller allt från dagligvaror till livsåskådning. När detta drivs till sin spets blir individen den givna mittpunkten i sitt eget universum.”

2. Inomvärldslighet: ”Verkligheten uppfattas i allmänhet som immanent – möjlig att mäta och utforska – utan några öppningar för en transcendent eller ”himmelsk” verklighet.”

3. Ekonomism:  ”Som människor beskrivs vi allt oftare som ”kunder”, även på läkarmottagningen eller i församlingsverksamheten. Vi ”investerar” i allt från tid med barnbarnen till förebyggande hälsovård. Vi kan fråga om det ”lönar sig” att hälsa på den gamle imorgon när vi egentligen undrar om det är klokt, och i en diskussion kan någon säga: ”Jag köper inte din uppfattning”, när innebörden är att den andre inte har lyckats övertyga mig. Det är djupt oroande att tänka sig att detta språkbruk speglar eller bidrar till en övergripande bild av verkligheten där hela livet betraktas som en affär.”

4. Isärdragning: ”En annan brännande fråga handlar om de växande sociala och ekonomiska klyftorna i vårt samhälle. Kartläggningar under en lång följd av år visar att avståndet mellan rika och fattiga successivt ökar. Samhället dras isär /…/ En annan dimension av samhällets isärdragning är urbaniseringsprocessen och den därmed accelererande utarmningen av landsbygden.”

5. Världens nöd: ”Samhällsbilden både i stad och på landsbygd har blivit till en daglig mötesplats mellan den fasta befolkningen och fattiga EUmigranter som lever här under provisoriska och otrygga förhållanden. Flyktingar från krig och konflikter i olika delar av världen tar sin tillflykt till vårt land.”

6. Hotade självklarheter?: ”Demokrati står för mer än ett formellt styresskick. Om vår demokrati reduceras till enbart ett tekniskt system lever vi farligt. Ett sammanhållande kitt i ett demokratiskt samhälle är övertygelsen att vi människor behöver varandra. Medmänsklighet är ingen självklarhet i samhället utan en värdering som behöver erövras och tillämpas på nytt av varje generation.”

7. Klimatkris: ”När vi förstår klimathotets allvar och inte uppfattar att det finns handlingskraft i världen för att motverka hotet leder klimatfrågan också till en existentiell oro. Utsläppen av växthusgaser ökar fortfarande trots vetskapen om dess skadliga följder.”

Detta är de sju brännpunkter, de områden där biskoparna ser konkreta och existentiella hot mot vår värld. En diger lista, men också en lista som inte är komplett. Biskoparna uppmanar oss som kyrka att också fördjupa analysen och säkert finns det fler områden där det hettar till för kyrkans diakoni. ” Spaningen efter sådana brännpunkter behöver ständigt pågå liksom reflektionen kring vad de beror på och hur de klokast bör bemötas.” (s. 53.)

Det kan förstås också vara så att det inte finns fler brännpunkter utan färre. För är det inte så att många av dessa brännpunkter ovan hänger ihop? Finns det inte något som skulle kunna sammanfatta hela listan av brännpunkter? Är inte människan i viss mån utlämnad till större krafter än vad vi själva kan göra något åt? Vi lever i kapitalismens tidevarv, när ackumulerande av vinst, mervärde, är det som driver samhället framåt. Miljöhotet, ekonomismen, individualismen och isärdragningen av samhället är ju områden som direkt hänger ihop med den moderna kapitalismens utbredande över världen och därigenom också våra tankesätt. Samtidigt leder också detta till de andra problemen som biskoparna nämner; inomvärldsligheten kan ju ses som hörandes samman med det faktum att vi mäter värde i varor och pengar, saker som vi ser som ”inomvärldsliga”. ”Hotet mot självklarheterna” kommer till viss mån ifrån de människor som inte känner att exempelvis demokratin inte ger de en plats i det kapitalistiska samhället. De som känner sig utanför, som inte har tillgång till kapitalet.

Att dela upp ett stort problem på många små och sen fråga vad vi som kyrka kan göra åt dessa tycker jag är problematiskt. För det kan lura människan att tro att om vi bara löser de små problemen så kommer allt bli bra. Men det stora problemet kommer kvarstå, det kommer inte försvinna bara för att vi har löst en av många uppkomna kriser, eller för att landsortskyrkan lyckas samla folk till torsdagseftermiddagarnas gemensamma ”familjehäng” där vi också fick in en slant till Svenska kyrkans internationella arbete. Som kyrka kommer vi bränna ut oss i båda ändarna samtidigt som det större problemet kommer kvarstå.

Nu låter jag cynisk kanske. Och det är jag till viss mån. Men jag menar inte att vi skall sluta försöka. Tvärtom. Men kanske bara kan sänka förhoppningarna på oss själva. Kyrkan, liksom, biskopsbrevet, har ibland lite för stora anspråk. Vi kan inte rädda hela världen, men kanske en liten bit. Det behöver analysen uppmärksamma.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen