I samband med helgens deltävling i den ständigt pågående Melodifestivalen blossade en diskussion upp.  I mellanakten, en akt med namnet ”Hela Sveriges sång”, sjöngs några rader ur den svenska nationalsången. Men istället för orden ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” så hade texten gjorts om till ”jag vill leva, jag vill dö på jorden”.  En ändring av två ord. En smärre ändring, men en ändring som har rört upp känslorna något så oerhört. Och frågan som främst diskuterats är om ändringen står för en blinkning till vårt världsvida medborgarskap, i mänskligheten, eller om den är ett tecken på ett pinsamt utraderande av vår egna svenska identitet.

Det sistnämnda tycker exempelvis Alice Teodorescu som på ledarsidan i GP
menar att ”vårt självförakt försvårar andras integration” medans andra, som exempelvis Kristofer Ahlström i DN som menar att ”nationalsången är rörlig materia”, tycker att denna ändring symboliserar ett nytt och inkluderande Sverige. Båda hållningarna är delvis rimliga i sig. Det som inte är rimligt är överreaktionerna.

Jag skall inte gå in på de mer extrema reaktionerna på Melodifestivalens mellanakt, de finns att hitta på nätet för den som vill det, men jag har sett många reaktioner. Och hur mycket man än argumenterar för det ena eller andra, att Zlatan gjorde något liknande i reklamfilmen för Volvo härförleden, att upphovsmannen , Richard Dybeck, inte ens skrivit en sång om Sverige och att de ändrade orden faktiskt inte tillhör originaltexten så kommer man inte övertyga den andra sidan.

För är det inte det som det hela handlar om? Två sidor i en evig kamp över vem som har rätt och vem som har fel och där argumenten bara är till för att stärka den egna sidans redan färdiga övertygelse? I en nyskriven artikel skriver den slovenske filosofen Slavoj Žižek (”What our fear of refugees says about Europe”) om just de här två sidorna, de två förhållningssätten till den nya tiden med flyktingkriser och ekonomiska kriser. I artikeln hänvisar han till den franske psykoanalytikern Jaques Lacan som en gång sa att ”även om en avundsjuk mans påstående om att hans fru bedrar honom är sant så är det ändå patologiskt”, alltså även om det är sant så finns det något ”sjukligt” i hans beteende och avundsjuka. För Lacan är alltså inte den viktiga frågan ”är hans avundsjuka befogad?” utan ”varför behöver han denna avundsjuka för att upprätthålla sin identitet?”.

Det finns två sätt, menar Žižek, att relatera till ”främlingen”, två ytterligheter som är allt tydliga i debatten, och som också visar sig i diskussionen om nationalsången. Det ena är att ”alla är onda”, att alla invandrare är delar i en pågående muslimsk invasion, att alla är förbrytare, våldtäktsmän och kvinnohatare. Det andra förhållningssättet är att ”alla är goda”, att de endast flyr från krig och förödelse, att de såklart hellre hade velat stanna i sina hemland och att när de nu är här kommer få Sverige och ekonomin på fötter igen. Det finns förstås mer sansade varianter av hållningar, men det här är ändå två vanliga positioner i debatten idag. Och poängen här är inte att det ena eller andra är mer rätt eller fel utan poängen som Žižek gör är att ställa frågan om varför dessa två hållningar finns? För att parafrasera Lacan: ”varför behöver vi dessa hållningar för att upprätthålla vår identitet”?

Och svaret blir att vi antingen behöver den ena eller andra hållningen för att vi inte klarar av att möta främlingen, den Andre, på riktigt utan bara vår projektion av oss själva i främlingen. Båda förhållningssätten är i grunden narcissistiska där det ena spelar på våra rädslor och fördomar och det andra på vårt postkoloniala, västerländska dåliga samvete, eller för att använda Teodorescus ord: vårt ”självförakt”. Kortfattat: Antingen är det invandraren som våldför sig på oss eller så är det vi i väst som har våldfört oss på andra kulturer. Vilket förhållningssätt vi än väljer så är båda inriktade på oss, vår rädsla eller vårt dåliga samvete. Aldrig på den Andre.

Och det som Lacan kallar för det patologiska, det sjukliga, i detta är alltså vårt narcissistiska tänkande som gör att den Andre endast får bli spegelyta för våra egna projektioner.  Vi använder oss av en logik som utgår ifrån oss själva när vi försöker bedöma världen, vilket absolut inte är så konstigt, det är ju från sig själv man måste utgå. Men frågan är vad det är för ett ”själv” som vi utgår ifrån? Är det verkligen just en ”logik” som vi skall använda oss av?  Eller är det något annat?

Detta andra, menar Žižek, är insikten om att vi alla bär på ett främlingskap inför oss själva och att våra dagliga liv främst inte är uppbyggda på någon logik över huvud taget. Våra kulturella uttryckssätt, våra kläder, våra hälsningsfraser, våra matvanor, alla är de lika ”galna”, alla är de delar av en tätt sammansatt väv av det vi kallar vardag, normer och värderingar, som utifrån sett är lika konstiga allihopa. Och det är först när vi inser det, när vi kan erkänna vårt främlingskap inför oss själva som vi också kan möta den Andre på ett ärligare plan. När vi inser att det är vår egna brist som vi projicerar på den Andre, först då kan vi kanske kunna börja hitta gemensamma former för mångkulturell samvaro. Inte genom att känna igen oss i främlingen, den Andre, utan genom att erkänna främlingen i oss själva.

Den totalt urspårade diskussionen om nationalsången (glöm inte att det är ett underhållningsprogram vi pratar om!) blir så ett symptom. Ett symptom på det moderna Europas narcissism och främst ett symptom på den falska självbild denna narcissism utgår ifrån.

Istället för att vi alla skall leva och dö i Norden (att alla måste leva efter samma kultur) eller på jorden (att våra kulturer och levnadssätt inte spelar någon roll) så behöver vi kanske anamma en ny nationalsång? Varför inte en sång som utgår från den kristna tanken om främlingskapet vi alla bär. Som erkänner att ”talet om korset är en dårskap”  (1 Kor 1:18) och att vi alla bär på en annan identitet i denna dårskap (Gal 3:28). Varför inte anamma Lina Sandells psalm 322:

”Jag är en gäst och främling,
som mina fäder här.
Mitt hem är ej på jorden,
nej, ovan skyn det är.

Hem, hem, mitt kära hem,
ej finns en plats på jorden
så skön som du, mitt hem.”

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen