”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!” Idag bevingade ord som serietecknaren Joakim Pirinen lät sin skapelse Socker-Conny en gång mynta och som jag tänkte på när jag läste en krönika av Frida Boisen med rubriken: ”Vad har religion gjort för människors lika värde?” Jag väntade mig en uppräkning av de brott som begåtts i religionens namn, av de otaliga synder som religiösa utövare gjord sig skyldiga till. Men det kom inte.

Istället beskrivs hur krönikörens dotter i skolan får lära sig om den gamla skapelseberättelsen; om hur kvinnan skapades ur mannen, om kvinnans ”svaghet” när hon förfördes av ormen att äta frukten från kunskapens träd och senare, i Nya Testamentet, hur frälsaren kom i gestalt av en man. En man som valde ut tolv andra män till lärjungar. Och dottern får lära sig om Noah, om Moses, Kain och Abel, Josef i brunnen och alla andra ”män, män, män, män, män, män, män…”

Detta är problematiskt, att så många i bibeln är män, men det faktum att bibeln inte klarar Bechdel-testet är ju inte själva roten till all världens ondska? Det är ju lika rimligt som att säga att filmen ”Tre män och en baby” är grunden till västvärldens patriarkala förtryck av kvinnor bara för att det är män i huvudrollerna. Roten till problemet ligger väl snarare i kulturen som texterna är skrivna i, inte själva texterna i sig? Detta är ett problem som den kristna kyrkan brottats med länge, hur vi kan se på grundtexterna och använda dem utan att det leder till ytterligare förtryck.

Nåväl, det finns kvinnor i Bibeln också har Boisen uppfattat: ”Ja, det finns en moder i periferin, trots allt har inte Bibeln lyckats komma runt det faktum att bara kvinnor föder barn. Det finns också en fallen kvinna i en biroll. Det är mer eller mindre allt. Resten tillhör männen.”

En moder i periferin? Verkligen? Erik Helmersson, ledarskribent på DN, skriver på twitter i anslutning till krönikan: ”Att Maria bara skulle finnas finns ’i periferin’ är helt obegripligt för 1,2 miljarder katoliker och, tror jag, 300 miljoner ortodoxa.”

Maria är ingen perifer person i bibeln, inte i den världsvida kyrkan och inte heller om man tittar på den svenska kyrkan av idag, även om det förstås är en populär vanföreställning. Tittar man bara lite snabbt på kyrkoårets söndagar så finns det minst tre söndagar som är ägnade åt Maria helt eller delvis. Noa har ingen, inte heller Moses, inte heller Josef eller någon av apostlarna eller profeterna. Förutom Jesus är Maria den bibliska person som står högst upp i rangordningen, strax före Johannes döparen som har två dagar på kyrkoåret.

Det är en stor skillnad mellan det levda religiösa livet och vissa av de texter som det livet hämtar inspiration ur. Och antagligen är det en ännu större diskrepans mellan vad svenska grundskolor lär ut och vad den enskilde kristne väljer att ta till sig. Det är få som hämtar inspiration i berättelsen om Noas enträgna båtbyggande. Det är desto fler som hämtar inspiration i profeter som Jesaja och Amos, visserligen män, som drömde om ett samhälle där de förtryckta får upprättelse. Det är fler som hämtar kraft ur Psaltarens böner om en Gud som är rättvis och god, som hör den förtrycktes böner, det är fler som hämtar inspiration ur Höga Visans erotiska texter och Predikarens funderingar kring meningslösheten under solen än de som tycker att Kain verkar vara en stark förebild. Och det är mångt fler som hämtar kämpaglöd ur Jesus kamp för de utstötta och de svaga, för de som inte har tillgång till makten, för de som söker efter rättvisa, än vad det är som inspireras av att Moses vandrade runt i öknen alldeles för länge.

Det är tydligt i krönikan att det är Boisens egna synsätt, det hon har sett och uppfattat, som kommer fram, och hon belyser ett problem som finns i den kristna kyrkan. Men framförallt belyser hon ett problem som finns i en svensk post-protestantisk kultursfär där de religiösa texterna förpassas till sagornas värld utan att se vad de betyder för människorna världen över som finner glädje, inspiration och kampglöd i dessa texter.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen