När världen nu ser ut som den gör, när våldet drabbar allt närmre oss är det svårt att inte dra de enkla slutsatserna, att falla tillbaks till en svartvit världsbild där det finns onda och goda. Det blir allt svårare att hålla ett öppet hjärta när rädslan gör sig påmind. Rädslan är en reflex som får oss att stänga till. Precis som vi inte kan låta bli att låsa våran dörr om natten är det svårt att låta bli att låsa sitt hjärtas dörr i allt det som händer nu.

Jag tror det är den vaksamheten vi behöver nu, vaksamheten om vårt hjärta. Inte göra som de oförståndiga jungfrurna i dagens evangelium och ta den enkla vägen utan förbereda oss och hålla fast vid det vi kommer från.

Men det är mycket nu. Det är mycket som är mörkt.

Just den meningen, ”det är mycket nu” låter författaren Ann Heberlein Gud säga i sin bok ”Gud, om vi skall talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig” där hon målar upp en gudsbild där Gud är en Moder: istället för Gud Fader Allsmäktig, målar hon upp en Gud Moder Vanmäktig, en trött Gud. Som är trött på allt det som människorna gör. Allt det som människorna säger sig göra i hennes namn.

Så här talar Gud:
Vet du vad? Jag är mycket mer lik dig än vad du förstår. Eller snarare, du är mycket mer lik mig än du förstår. Jag är en ensamstående mamma som ibland är väldigt trött. Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta. Gråta över att ni är så missnöjda och olyckliga. Jag tycker nog att jag har gett er ganska goda förutsättningar. En hel värld, till brädden fylld av sådant som går att äta, sådant som är vackert, sådant som är nyttigt – bara för er! Jag har sett till att det finns mat, att det finns möjlighet att bygga hus, sy kläder, jag gav er kroppar att älska med, hjärnor att tänka med… varför blir det så fel? Vad vill ni mer att jag ska göra?

Ja, sådär tänker jag ibland. När era rop på hjälp och era krav blir för mycket. Sedan skäms jag. Så där får jag ju inte tänka. Jag är ju Gud! Jag ska klara allt. Jag ska orka allt. Det är min uppgift att vara förstående och trygg och kärleksfull alla lägen. Ändå vill jag ibland skrika högt. »Men jag då?« vill jag skrika. Tänk om någon en enda gång frågade mig hur jag mår? Hur jag har det? Vad jag vill? Tänk om någon en enda gång lyssnade på mig. Ni är ganska självupptagna, vet du det? Det är hela tiden bara »jag, jag, jag«. Ja, förlåt. Jag är trött idag. Det är mycket nu, Ukraina, Syrien, torka, svält. Mycket att ta hand om. Och jag gör så gott jag kan. Gud. Moder. Vanmäktig Där har du mina tre ord. Det är så jag beskriver mig själv med tre ord. Nej, jag är inte allsmäktig. Det är inte jag som bestämmer allt. Jag vill inte bestämma allt —jag gav er en del av makten. Ni delar makten och ansvaret med mig.”

Vi måste vara vaksamma över vilken gudsbild vi bär. Det är ännu viktigare idag. Att hålla fast vid bilden av Gud som en allsmäktig man blir allt svårare när de vanligaste gemensamma nämnarna vid världens konflikter just nu verkar vara män och religion. En enbart allsmäktig manlig gudsbild kan i ett sådant läge endast förvärra. Vi behöver vara uppmärksamma, vaka över våra gudsbilder och hålla oss vakna för det som sker.

Igår samlades över 200 personer i Göteborg  för att lyssna till föredrag om kristen feminism, samtala och fira mässa tillsammans. Det var ett gemensamt ekumeniskt arbete kring något vi alla brann för. En inspirerande dag med mycket tråkig historia; kyrkans historia, bibelns historia, världens historia, men också en dag med mycket hopp. En dag som sa att ”ett annat system är möjligt”, att det finns vägar ut ur den värld vi lever i idag och att det finns många som tror på de vägarna, som tror på alternativa gudsbilder som kan ge upprättelse och tröst, kampmod och hopp.

En sådan dag, ett sådant synsätt med levande gudsbilder blir också en påminnelse om att alla de böner som vi ber till Gud är lika mycket en bön till oss själva, en bön till Gud och en uppmaning till oss om att hålla tron levande, att inte tappa hoppet, för om vi gör det så går kanske den här ”domen” som det pratas om i dessa tider, men inte främst över oss utan över Gud.

Som Gud själv uttrycket det i Ann Heberleins bok:
”Ja. Jag är trött och sorgsen. Gammal. Sliten.
Kanske förbrukad. Så tänker jag ibland, dåliga dagar. Ändå vet jag att ni behöver mig. Så länge ni tror på mig finns jag kvar. Om det så bara är en människa som tror, så finns jag. Jag kommer inte att överge er. Jag lever tills den sista av er tappar tron och hoppet – och när jag dör, dör ni med mig.  Så kära dotter, släpp inte taget. Tappa inte hoppet. Behåll din tro. Överge mig inte.
Jag behöver dig.”

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen