Man snubblar över en hel del på en bokmässa. I en monter snubblade jag till exempel över en liten skrift av Jayne Svenungsson (professor i systematisk teologi, Lund) med titeln ”Den profetiska rösten – Om teologins otidsenliga uppdrag”, en liten pärla på blott 24 sidor för alla som är intresserade av politik och teologi.

I den beskriver hon kortfattat och kärnfullt vad som är den politiska teologins ”otidsenliga uppgift”, nämligen att hålla den profetiska rösten levande. Den röst som hos de gammaltestamentliga profeterna främst förknippas med en kritik mot den rådande makten, den makt som inte är en del av Guds makt. Det låter ju enkelt och självklart, men det finns några ganska djupa fallgropar att ramla ner i för den politiska teologin.

För det första måste man ställa sig frågan: när övergår kyrkan från att vara en kritiker mot den ”världsliga makten” till att själv bli en liknande maktfaktor? Vi har ju sett den historiska kyrkan i väst förvandlats från en kritisk instans till att gå sida vid sida med makten under vissa tider, eller ännu värre: att den religiösa makten blivit ett system som står ovanför den rådande ordningen och själv blivit en allenarådande makt. Svenungsson menar här att den profetiska uppgiften är ”att utgöra den kritiska rösten som inifrån det rådande systemet visar på dess brister i namn av en rättvisa som inte låter sig inskränkas till systemet i fråga.” (s.14.)

För rättvisa kan aldrig fångas i ett system, menar hon vidare, eftersom rättvisa för profeterna aldrig är ett fast begrepp. Det är inte något som är givet en gång för alla, inte del av en gudomlig princip som kan förkroppsligas i världsliga institutioner utan istället är rättvisa något som måste bedömas i stunden.  Här citerar hon Abraham Heschel som menar att ”rättvisa existerar endast i förhållande till en person och är något som görs av en person. En orättfärdig handling fördöms, inte därför att den bryter mot lagen, utan därför att den gör en annan person illa”. (s. 15.) Ett dagsaktuellt exempel på just en sådan händelse är nyheten om polismannen som misshandlade sin fru men ändå fick behålla jobbet.

Svenungsson menar att den politiska teologin i dag för en något tynande tillvaro då den främst under de senaste åren riktat in sig på mer partikulära rättighetskamper (eller ”enfråge-teologier”) vilket dels riskerar att göra den politiska teologin ointressant för den politiska offentligheten samtidigt som den riskerar att spela rakt i händerna på den marknadsliberala ekonomin med sitt fokus på individualism och individens självförverkligande genom just partikulära identiteter.

Den profetiska rösten måste ljuda i alla läger. Det är en i grunden obekväm röst, och den bör, enligt Svenungsson, ha ett starkt teologiskt språk och innehåll. För även om vi kan formulera vår kritik i formen av allmänna sekulära rättigheter så missar vi en stor del av poängen när vi inte formulerar oss teologiskt i vår kritik. Den profetiska rösten är obekväm och skaver mot sin samtid.

Den är också otidsenlig på ett annat plan, för Svenungsson menar att ”rättvisan kräver att tiden är ur led”, att tiden genomskärs av ett ansvar för dem som inte längre är med oss och de som ännu inte är här samt att den bär på en teologisk framtidsvision: ”Att det finns en högre rättvisa i vars namn människan frihet kan hävdas gentemot henne det som söker förminska eller förtingliga henne; att historien i varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans som inte kan reduceras till historien själv.” (s. 24.)

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen

Skriften, från Artos & Norma bokförlag, går bl.a. att beställa här>>

En kortare version går att läsa på Signum här>>

Och, misstänker jag, en längre version kan man hitta här>>