Enheten i Kristus firades i våra kyrkor i Söndags, en enhet som fick sig en rejäl törn häromveckan när några präster i Stockholms domkyrkoförsamling i en debattartikel i DN skrev att det kanske finns fler än en väg till Gud. Att det kan finnas andra vägar, andra religioner, som också har sanningen, eller en sanning, om Gud.

Många blev upprörda över artikeln, för Jesus kan tyckas väldigt tydlig på den punkten att det bara finns en väg till Gud. ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Ingen kommer till fadern utom genom mig.” Ord som ganska starkt talar emot domkyrkoprästernas artikel. Men kan de orden så enkelt översättas till idag?

Många var också upprörda då debattartikeln tycktes lite onödigt provocerande. Prästerna förespråkade exempelvis gemensamma gudstjänster och målade samtidigt upp de som inte gillade det förslaget som ”rädda” för främlingar och nytänkande. Så istället för att bygga en bro mellan religioner vidgade nog debattartikeln bara sprickan inom kristenheten.

En av anledningarna till att Jesus ord om ”vägen, sanningen och livet” är svåra att översätta till idag är att de andra religioner (eller trosuppfattningar) som Jesus befinner sig mellan också är två religioner med makt. Romarna hade den politiska makten, de judar som Jesus ofta talar till hade den religiösa makten. Men ingen av dessa verkar ha använt sin makt till att göra gott. Idag är kyrkan här Sverige, och i stora delar av Västeuropa, i ett annat läge. Även om vi kanske inte har politisk eller religiös makt såsom judarna och romarna på Jesu tid så har vi makt. Genom exempelvis pengar, byggnader, kontakter och utbildning. Och frågan idag är: använder vi den makten till att göra gott? Kanske skall man se Jesus uttalande om vägen, sanningen och livet ur det perspektivet istället? Inte att det är Jesus själv, som person, som är vägen, utan att hans väg också är vår väg, hans sanning vår sanning. Det är ett annat sätt att ha en enhet i Kristus. Inte att nödvändigtvis vara överens om alla trosuppfattningar, men överens om vilken väg det är som går till livet.

Kanske är det en sådan enhet i Kristus vi bevittnar nu i dagarna. För en sådan typ av enhet uppträdde plötsligt, inte bara i kristenheten utan i hela Sverige och stora delar av Västeuropa. Ingen vet riktigt vad som hände känns det som, kanske var det bilderna av den lille treårige pojken som spolats upp på land, kanske var det flyktingarna på Budapests centralstation, kanske var det helt enkelt bara så att det hade gått för långt, för plötsligt reste sig alla mangrant upp och sa ”Nu är det nog!”.

Och vi öppnade våra länder, våra hem, våra byggnader och våra hjärtan. Detta är också en enhet i Kristus. Och just nu är den enheten viktigare än de andra, enheten i den Kristus som säger:

”Jag var hung­rig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dric­ka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var na­ken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fäng­el­se och ni besökte mig. /…/ Sanner­li­gen, vad ni har gjort för någon av des­sa mins­ta som är mi­na bröder, det har ni gjort för mig.”

Bön
Vi ber för alla som är på flykt,
för alla som måste lämna sina hem.
För alla barn som färdas över mörka vatten,
som bärs av trötta armar genom vårt Europa.
Alla hungriga, törstiga och hemlösa.
Gud, ge dom att äta och dricka,
ta hand om alla som längtar och drömmer.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen