Just nu pågår Pride i Stockholm och snart i Malmö. I juni vajade regnbågsflaggorna i Göteborg med omnejd. Då hörde jag på radio i samband med West Pride är det en av de största regnbågsflaggningarna i världen, med flest flaggor uppe vid ett och samma tillfälle. Det gör mig glad, för regnbågsflaggan vajar för dig och mig och var och en.

Tydligast vajar den nog för dem som har varit utestängda och nu kommit in i värmen. Människor som inte fått vara sig själva, inte kunnat vara ärliga med vem som är deras familj, automatiskt blir etiketterad med en etikett som skaver. Mycket har hänt och det finns mycket att fira. Men, fortfarande blir unga människor avvisade av sina föräldrar när de berättar vem de blivit kär i. Fortfarande finns det länder där viss kärlek är straffbar. Fortfarande tar människor sitt liv för att det inte kan leva på det sätt som de upplever förväntas av dem. Firandet går hand i hand med kampen för mångfald, för rättigheter och mot diskriminering och orättvis behandling.

Det fina är att i regnbågens färger kan vi alla känna igen oss. Det finns plats för var och en av oss. Oavsett vilka etiketter vi vill sätta på oss själva, eller inte. Också om vi länge, och fortfarande, tillhör det som kallas normen så inkluderas vi i färgkavalkaden. Det enda som förväntas av oss är att vi ska se att det finns gott om plats för alla, och att vi i vår likhet och olikhet hör ihop. Och kanske kan vi se att om också den som kallar sig det ena eller det andra, eller den som är på ett annat sätt än jag själv får vara med. Ja, då får ju också jag vara med. En av mångfaldens stora gåvor är att det blir tydligt att också jag får vara med.

I ljuset finns ett spektrum av färger som vi kan se dela upp sig när solen lyser genom regnet och det blir en regnbåge, eller om man lyser med en vanlig lampa på en cd-skiva. Det beror ju på att ljuset har olika våglängder, och olika våglängder uppfattar vi som färger. Det är ett kontinuerligt spektrum. När vi ska symbolisera det i en flagga får vi sy en randig flagga, en röd bit, en orange bit, en gul bit, en grön osv. Men det verkliga spektrumet är kontinuerligt. Och så är också vi människor. Mångfalden är som ett kontinuerligt spektrum, utan gränser, där olikheterna hänger samman med varandra, sömlöst.

Och i Guds rike tror jag att det är så, att var och en av oss är välkommen som oss själva. Vi behöver inte stöpa om oss i någon annan form, vi behöver inte låtsas vara någon annan än den Gud har skapat oss till. Vi är välkomna, älskade, sedda. Mötet med Gud kommer att förändra oss, och förändrar oss ständigt. Men inte till någon annan, utan mer och mer oss själva.

Jesus säger ”Vad skall jag jämföra Guds rike med? Det är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” (Luk 13:20-21)

Och han säger också: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Luk 17:20-21)

Men ibland får vi glimtar av det. Av Guds rike. Av det som Gud vill. Och jag tror att varje gång som någon som förut inte fick vara med nu får vara med – då ser vi Guds rike. Varje gång som någon blir upprättad från att ha varit kränkt och förnedrad, då skiner ljuset från Guds rike igenom. Varje gång som någon som tidigare var bunden i sin rädsla vågar vandra en ny väg i kärlek och frihet, i andens vind, då vandrar den i Guds rike.

När Jesus bjuder in oss till Guds rike, när Jesus kallar oss att följa honom, så handlar det lika mycket om här och nu, som om sen och någon annanstans. Löftet om evigheten med Gud och kallelsen att här och nu leva som om Guds rike är vårt hemland hör ihop.

I Guds rike är det på vissa sätt ingen ordning alls, och det är precis som det ska. Inget sorterande, inget utestängande, utan öppenhet, jämlikhet och mångfald. Och dit är vi alla välkomna, igår, idag och imorgon.

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen