I skapelsen har människan en särskild roll. Gud skapar människan till sin avbild och ger oss ett uppdrag att förvalta skapelsen. Så ofta har vi människor missförstått eller förvanskat detta uppdrag till att tro att skapelsen är till för oss, att vi kan utnyttja den för vår egen vinning och njuta av den på andra arters och naturens bekostnad.

Från centrum till periferi

Det är så klart en resa som mänskligheten varit ute på. Länge trodde vi att vi var tillvarons centrum. För att vi inte kände till något mer. När européerna gav sig ut för att söka andra kontinenter var de inte säkra på att de fanns. Och när de kom dit hade de ”upptäckt” de andra världsdelarna, trots att det uppenbarligen fanns människor där redan.

När Copernicus och Galilei blickade upp mot himlen visade det sig att jorden inte var i centrum, vi fick den heliocentriska världsbilden, med solen i centrum. Upptäckterna har gått vidare och vår blick ut i universum når längre och längre. Nu spekulerar astrofysikerna och matematikerna sedan en tid tillbaka om det är så att det finans en multitud av universum.

Vi är inte i tillvarons centrum.

Och när Darwin publicerade ”Om arternas uppkomst”, för drygt 150 år sedan lärde vi oss att vi inte ens alltid har varit människor, att vi, precis som alla levande arter har utvecklats fram under lång tid. Vi fick också ett nytt tidsperspektiv. Världen måste ha funnits mycket längre än människan funnits. Världen har en historia som vi människor inte delar, den fanns till innan vi fanns. Nu vet vi att jorden har funnits i ungefär 4,5 miljarder år, Människan, Homo Sapiens har funnits i ungefär 200 000. Om man tänker att jordens livslängd motsvarar ett dygn, då blev människan människa bara några sekunder för midnatt. Så även i perspektivet för vårt närmaste sammanhang, jorden, planeten Tellus, så är vi – i tid mätt – ännu bara en marginalanteckning i historieskrivningen.

Mer och mer har vi insett att vi inte alls är i centrum, utan i periferin.

Och tillbaka till centrum

Men samtidigt har det funnits en annan utveckling. Där vår roll har blivit viktigare och viktigare. Då var vi så få och hade inte tillgång till den teknik och kunskap som vi har idag, att det kanske inte gjorde något att en skogsbit skövlades, för vår påverkan var inte större än att naturen kunde återhämta sig. Då var, även om vi hade perspektivet att naturen bara var till för vår skull, för vår användning och vår vinning, våra möjligheter till påverkan relativt sett på marginalen.

Men nu, nu kan vi inte leva våra liv i vår del av världen utan att vi gör en enorm påverkan på miljön. Vi har byggt upp en tillvaro som systematiskt påverkat miljön, skapelsen, de andra arterna och naturen, på ett sätt som för alltid kommer att förändra tillvaron. Vår påverkan är enorm. Och vi är också de enda som kan vända trenden. Ansvaret vilar tungt på oss, och plötsligt är vi i centrum, mitt i stormens öga, vi kan inte frånsäga oss ansvaret.

Därför måste vi leva upp till vår kallelse att förvalta och vårda skapelsen. Att ta hand om naturen och djuren för dess egen skull. Detta uppdrag är oss givet, av Gud själv, i skapelsen.

Hopplöst eller hoppfullt

Men är det inte redan för sent? Och vad spelar det för roll om jag köper ekologiskt eller tar cykeln till jobbet. Våra individuella insatser är en droppe i havet, det är sant. Men det finns saker vi kan göra. Framförallt måste vi organisera oss. Gå samman med andra, i föreningar, församlingar, partier, facebookgrupper. Påverka politiker. Tänk om det blev omöjligt att vinna val utan att verkligen ta klimatfrågan på största allvar. Tänk om det inte längre fanns några oekologiska bananer, utan att alla bananer var odlade på ett schysst sätt för både natur och jordbruksarbetare.

Ett av vår kristna tros viktigaste budskap är att det aldrig är för sent. Det finns alltid hopp. I Johannesevangeliet läser vi ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Och vi får tro att ljuset lyser inte enbart för oss människor, utan för hela skapelsen. I Bibelns först skapelseberättelse står det återkommande ”Och Gud såg att det var gott.” Vi får tro att Gud inte enbart är människornas Gud utan hela skapelsens Gud.

I mars 2014 kom biskoparnas brev om klimatet. Svenska kyrkans biskopar uppmanar till handling och till att inte ge upp. Anders Wejryd skriver i förordet. ”Tänk om Gud har rustat också för att möta denna kris?”. I slutet på maj kom ett upprop från Sveriges kristna ledare, bl.a. riktat till regeringen, att ”leverera rättvisa, ambitiösa och kraftfulla klimatåtgärder”.

Och i torsdags kom den efterlängtade miljöencyklikan från påven Franciskus. Påven kopplar miljöproblematiken till vår tendens att sätta oss själva högst och i främsta rummet. Han lyfte hur omsorgen om skapelsen, rättvisa för de fattiga, engagemang i samhället och en inre frid hör samman. Vi vet att förändring är möjlig, skriver påven, Skaparen har inte övergivit oss.

Allt detta är också för att sätta tryck på och uppmuntra till handling inför det stora klimatmötet i Paris i december. Det finns fler sätt att trycka på. Under parollen ”Act now for Climate Justice”, pågår bl.a. namninsamling inför klimatmötet i Paris.

En fantastisk skapelse

Det är en fantastisk skapelse som Gud har skapat och som vi får leva i. Den ger oss mat, skydd, glädje och skönhet. Vad vore vi utan skapelsen? Det är ett stort ansvar som vilar på mänskligheten, men det är också en stor möjlighet. Tänk om vi kan vara med och rädda världen. Tänk om det är så som Anders Wejryd skrev, att ”Gud har rustat också för att möta denna kris?”.

Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen