Ovanstående tweet är hämtad från David Hughes, australiensisk komiker och skämttwittrare, och just denna tweet är hans absolut mest spridda. Den har delats över 23.000 gånger och forsätter att delas och kommenteras nu, ett halvår efter att den skrevs. Tittar man vidare på David Hughes lista över mest spridda skämt ligger två andra religiösa skämt på tio-i-topp listan. (Ett om Noa som byggde en lekplats istället för en ark, ett skämt som anspelar på missförstånd mellan ”ark”  och ”park” och ännu ett skämt om den sista nattvarden där Jesus inte riktigt kan förstå varför någon skulle vara dum nog att ta med sig vin till en middag där han närvarar.)

De är alla exempel på viss typ av religiös humor, en typ som dels förutsätter ett kunnande om de religiösa traditionerna och som dels inte är nedsättande eller sexistisk. (Något som är ganska vanligt med religiösa skämt i andra fall.) David Hughes tilltalar visserligen en global publik och 23.500 retweets är kanske ingen enorm mängd (jämför med amerikanske presidenten Barack Obama som fick 292.000 retweets bara genom att säga ”Hej!” i stort sett), men jag upptäckte något liknande i söndags, på heliga trefaldighets dag, då jag publicerade följande tweet:

Vitsen är, på sin höjd, smårolig. Dess största fördel är kanske att den ligger rätt i tiden. Den borde muntra upp i alla fall några stycken av de mer religiösa följarna jag har. Men av någon anledning har den spridits långt mer än mina andra försök till lustigheter. (Återigen inga fantasisummor, men långt mer än brukligt för egen del).

Och frågan som uppstår är ”varför?” Varför är just dessa skämt roliga? Vad är det i de som gör att de sprids mer än vanligt även utanför de mest initerade kretsarna? Varför är religiösa skämt roliga idag?

I en utmärkt essä om ”Humor som livshållning” skriver Ola Sigurdson, professor i teologi och medlem av Areopagens referensgrupp, om humor och beskriver tre olika teorier om humorns funktion. Den ena är dominansteorin, att humorn används som maktmedel. ”Jag skrattar åt andra och inte med andra, och jag gör det för att visa min överhöghet gentemot den andre.” Den andra teorin är frigörelseteorin, och har en nästan motsatt effekt där humorn fungerar som en säkerhetsventil. ”I stället för att säga till min chef vad jag tycker om hans sätt att styra, lättar jag på trycket genom att skoja om honom”. Den tredje teorin är inkongruensteorin, som bygger på just inkongruens, eller motsägelse. ”Motsägelse mellan vad? Ja, alltifrån våra förutfattade meningar som kommer på skam genom vitsens punch line till vår belägenhet i tillvaron som helhet.”

De två första teorierna är knappast giltiga i det ovan stående exemplena då skämten varken kan anses göra narr av religiösa eller lätta på trycket gentemot kyrkan som överhöghet eller maktfaktor. Det måste alltså handla om inkongruensen, om motsägelsen. Men vilken motsägelse? I boken ”Good Humor, Bad Taste, A Sociology of the Joke”, skriver Giselinde Kuipers följande om tabun: ”Tabu är inte enbart det som inte kan diskuteras utan också det som måste handskas med tillbörlig seriositet. Att skämta om ”seriösa” ämnen räknas som olämpligt och gränsöverskridande. /…/ I det här fallet ligger inte själva tabut i att nämna ämnena utan i att ta upp de på ett lättsinnigt sätt.”

Och kanske är det just det här, det lättsinniga sättet på vilket det heliga handskas med, som gör skämten extra populära. ”Att tala om det höga om på ett lågt sätt”, som Ola Sigurdson (återigen!) uttrycker det i ett avsnitt av radioprogrammet Teologiska rummet (Om religion och humor) där just detta diskuteras. Och där det också diskuteras hur evangelierna var ett stilbrott mot Aristoteles estetik och humorförståelse (alltså att komedin talar om det låga på ett lågt sätt och tragedin talar om det höga på ett högt sätt) just genom vändandet av de här begreppen. Genom att exempelvis konungen rider in i staden på en åsna, i stället för den förväntade hästen, talar ockå evangelierna lågt om det höga.

Men, och detta är poängen (inte en rolig sådan), om de skämten som jag visat på är roliga, om de talar lågt om det höga, då måste ju fortfarande ”det höga” finnas? Då måste det fortfarande existera något som vi håller för högt, eller heligt. Just det som de postsekulära teorierna menar, att även om den organiserade religionen har tappat mark så har inte andligheten blivit lägre. I dagarna publicerades en artikel byggd på Ann af Buréns doktorsavhandling om svenskarnas ”semisekularitet” i DN där hon hävdar just detta, att svenskarna i hög utsträckning håller något för heligt även om detta heliga inte kan sägas tillhöra någon särskild religion.

Kanske kan de religiösa skämtens popularitet vara ett bevis för just denna semisekularitet, ett sätt att påvisa att det heliga faktiskt fortfarande existerar hos människor. Att det finns något högt som vi kan tala lågt om.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen