”Bra märkligt att vi i kyrkan är så usla på normkritisk analys när det i stort sett var det enda Jesus sysslade med.”

Så skrev prästen och satirtecknaren Kent Wisti på sin twitter för några dagar sedan. Ungefär samtidigt började Göteborgs-Postens ledarsidor någon form av kampanj mot just normkritisk analys. Det började med en gästkrönika av Anna-Karin Wyndhamn, (Normkritiken får inte bli moraliserande), där hon skriver:

”Det är en chimär att en normkritisk blick gör rent bord med de strukturer vi med fog kan hävda finns i samhället. Någon bestämmer också mot vad den normkritiska blicken ska riktas och hur den väljer att se, förstå och prioritera.”

Sen kom en krönika från Alice Teodorescu (Mångfaldsdebatten är enfaldig) där hon på liknande grunder anklagade ett av Rättviseförmedlingens kvoteringsprojekt, att se hudfärg och kön istället för kompetens för att vara diskriminerande på samma sätt som den ”vanliga” diskrimineringen är det. En krönika som idag följdes upp av ledarskribenten Adam Cwejman (SVTs huvudräkning slår fel). (Cwejman hann också däremellan få med en krönika om De vita männens skuld på ledarsidorna).

Inte mindre än fyra långa texter på GP:s ledarsidor om farorna med den ”omvända kvoteringen” och det liberala projektets fördelar som inte ser hudfärg utan kompetens först. Fyra långa texter om problemen med den normkritiska analysen, alltså. Just den som Jesus i allt sysslade med. Den blick som ser de som är utanför, den blick som kritiskt granskar det rådande samhället och de normer som sitter i dess väggar.

Det är självklart, som krönikörerna påpekar, ett problem när den ena maktstrukturen bara byts ut mot en annan. När normen går från att enbart gynna vita medålders män till att enbart gynna icke-vita icke-medelålders icke-män. Men det är ju inte normkritikens syfte så som jag ser det. Normkritikens styrka ligger just i belysandet av de grupper som inte gynnas av den gängse normen och att försöka göra något åt detta.

Utifrån ett teologiskt perspektiv ser jag normkritiska ideologier, såsom exempelvis feminismen, som verktyg för att närma sig det Jesus gjorde i sin politiska gärning. Verktyg som inte bara vänder på skalan (såsom ledarkrönikörerna läser det) och placerar de tidigare så gynnande individerna på de icke-gynnades plats utan ett verktyg för att rita om och helt och hållet omforma skalan. Verktyg för att visa oss att ett annat system är möjligt, verktyg för det som Sigmund Freud kallade för Acheronta movebo (att flytta på underjorden), att förändra den osynliga och svåråtkomliga grund som vår synliga värld är uppbyggd på.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen