I går hade jag den stora förmånen att få lyssna till en av chaufförerna till de vita bussarna, Röda korsets räddningsaktion från koncentrationsläger i mars-juni 1945. Domkyrkan var full, både av folk och av en den där särskilda stämningen när man möter en hjälte som hämtad ur historieböckerna. Redan när chauffören Axel Molin presenterades utbröt en applåd av det där slaget när det hörs att det man vill förmedla inte hörs.

I samtalet innan det med chauffören fick Göran Sylvesten berätta om sin mamma, som var en av de som räddades av de vita bussarna. Det var ett personligt samtal om vad hans mamma berättat om, och om att föra berättelserna vidare i vår tid. Han fick också frågan om vad det betytt för honom, och då berättade han om när han var barn, att han var den enda flyktingen på skolan, och att han stack ut med sitt mörka hår.

Nu, ett halv sekel senare, sticker han inte ut. Och jag tänker att det där med att sticka ut så mycket handlar om vad vi uppfattar som ”det vanliga” eller hur ”det alltid ha varit”. Det finns något hoppfullt i att det förändras över tid, och att det vanliga efterhand får inkludera alla som är hemma här.

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen