För några dagar sedan lyssnade jag på ett samtal utifrån boken ”Söndag – gudstjänst i en ny tid” (Libris). Några av bokens författare var på plats i Saronkyrkan och delade tankar ur sina kapitel ur boken som i mångt och mycket försöker förutse – och visa på en riktning för – den frikyrkliga gudstjänstens framtid.

Som aktiv i Svenska kyrkan tyckte jag det skulle bli intressant att höra om de frikyrkliga tankarna och tendenserna. Hur ser det ut där? Vilka influenser som bokens författare förutser kan vi vänta även hos oss? Finns det något jag kan ta med mig i församlingens gudstjänstsarbete? Någonstans hade jag väl en tanke om att det som händer i frikyrkan förr eller senare kommer komma även till de svenskkyrkliga församlingarnas gudstjänster.

Men, något förvånande, var det snarare det motsatta. Det som lyftes upp som viktigt för frikyrkans framtid var  (bland annat) nattvardens återkomst, behovet av en ordning för gudstjänsten, den gemensamma förbönen ”för Guds skull” (inte bara för den egna individen utan också för världen). Även syndabekännelsen nämndes någonstans vill jag minnas. Alla delar som man som svenskkyrklig gudstjänstfirare kan känna igen som vitala delar av högmässans ordning.

Något som också diskuterades var delaktigheten. Men inte det vanliga deltagandet (många på mötena/gudstjänsterna, händer i luften och en härlig stämning) utan det djupare deltagandet. Framförallt uppfattade jag det som individens deltagande i mysteriet. Genom fastare ordningar och fler liturgiska moment ökas deltagandet hos den enskilda individen genom att den på ett djupare sätt ges möjlighet att föra in sitt eget liv i gudstjänstens ordning. Genom att delta i nattvarden, syndabekännelsen och kyrkans gemensamma förbön formas individen men den ges också frihet i de fasta momenten. Frihet att delta på sitt eget vis, i det gemensamma.

Vi på Areopagen har varit inne på liknande tankar förut i en diskussion om Hillsong så det är glädjande att notera att samma diskussion pågår även inom delar av frikyrkan.

Nu låter det kanske som om gudstjänsten i Svenska kyrkan är bra som den är och framtiden endast är att hålla fast vid den ordning vi har. Men så är ju förstås inte fallet. Boken ”Söndag” tillkommer i en frikyrklig miljö som ett svar på en specifik frikyrklig fråga. En fråga som jag uppfattar handlar mer om kommersialiseringen av gudstjänsten än sjunkande deltagande (som kanske är Svenska kyrkans största fråga). Och som ett svar på den allt mer kommersialiserade gudstjänsten kommer här en önskan och en längtan efter något mer varaktigt. Ett återvändande till någon form av historisk kyrka och gudstjänstfirande.

För Svenska kyrkans del betyder det alltså inte på något sätt att vi kan slå oss till ro med det gudstjänstfirande vi har. Men det kan ge oss en fingervisning om att inte lämna det liturgiska språket för ett kommersialiserat språk. Och en fingervisning om att även vi behöver formulera frågor kring vår samtid. Vad finns det för problem kring våra gudstjänster? Vad är viktigt för gudstjänstfiraren? Hur skall egentligen en gudstjänst se ut?

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen