I samband med Tomas Tranströmers begravning kom jag att tänka på en bekant som en gång sa att det är ”svårt att läsa Tranströmer”. Och jag förstår visserligen vad hen menar, det är inte alltid glasklart varför ett vildsvin spelar orgel exempelvis, eller hur ”bronsålderslurens fredlösa ton” som ”hänger över det bottenlösa” låter.

Och samtidigt förstår jag inte alls. För när jag tänker efter så är ju meningen med en text inte alltid förståelse. Särskilt inte poesi, vilket ju snarare har som mål (om poesin kan ha ett mål) att öppna världen och att öppna språket. Att klä det som känns i nya ord, att klä det man upplever i ord som inte återför det upplevda till det redan välkända. Poesins språk är inte logikens, utan känslans och bildernas språk. En dikt är inte bättre bara för att den kan förstås (men inte sämre heller) utan en dikt bygger på deltagande.

Poesins språk bygger på att den som läser texten deltar själv i läsandet, målar upp bilder, drar tankestreck och linjer, förlorar sig i ett kommatecken eller en oväntad vändning i språket och fyller i mellanrummen med det som man själv erfar.

Ibland tänker jag på tron som just det poetiska språket, ett språk för det som inte ryms i språket. Och ofta tänker jag på bibeln som en text där vi själva får delta. Inte en text vi kan dra ut lagar och regler ifrån utan en text vi får delta i. En text vi får låta öppna världen och interagera med. En text som inte skall förstås och begripas utan upplevas och erfaras.

För annars tror jag inte texten lever länge till.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen