Kanske har du sett reklambilderna från socialdemokraterna i Danmark: ”Kommer du till Danmark, skal du arbejde”. Och många har ju, precis som Alice Teodorescu skriver på GP:s ledarsida idag, blivit upprörda. Men min upprördhet ligger inte i, som Teodorescu antyder, att jag förväntar mig att människor som flytt till Danmark eller Sverige inte ska arbeta. Jag upprörs över att affischerna antyder att det danska sättet är att arbeta och att människor som kommer från andra länder (”kommer till Danmark”) inte har samma syn. Dessutom uppfattar många det som ett undergrävande av asylrätten, så gjorde t.ex. s-studenter egna bilder till försvar för asylrätten (med texten: Kommer du till Sverige, är du varmt välkommen.).

Men jag vill egentligen skriva något om arbetslinjen.

Arbetet är en stor och viktig del av vår tid. Ofta har vi genom arbetet vår försörjning, och i den bästa av världar får vi vara till nytta och få utlopp för kreativitet och energi. En teologisk reflektion på arbete hamnar i ett spänningsfält mellan texter som den om liljorna på ängen som varken arbetar eller spinner, och texter som det kända citatet ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett”. I Bibelns första skapelseberättelse uppmanas människorna att förvalta jorden, skapa och arbeta, men också vilan finns med.

De flesta som står utan arbete har inte gjort det av fritt val, utan p.g.a. tillgången på arbete, sin ålder, eller matchningen mellan kompetens eller förmåga och tillgängliga arbeten. En instrumentell människosyn där människan värderas utifrån sin nytta, utifrån vad hon tillför, är inte förenlig med kristen tro. Berättelser som liknelsen om den barmhärtige Samariern understryker vårt ansvar för varandra och berättar hur vi är ömsesidigt beroende av varandra.

Jag har tidigare skrivit om arbetsoförmåga, och då lyft fram att det snarare är oförmågan som är vårt utgångsläge. Det nyfödda barnet kan inte sörja för sig själv, och den gamle eller dödligt sjuke arbetar inte heller. ”Livet är en väg från ett tillstånd av svaghet till ett annat” skriver Jean Vanier. Även om många av oss uppfattar vårt arbetande som självklart och givet, behöver vi påminna oss om att också vi har blivit och kommer att bli omhändertagna och försörjda av andra.

Vårt liv är en komplex blandning av arbete och fritid, måsten och frivillighet. Är det fritid när jag står i kö på stormarknaden? Är det arbete när jag skriver detta blogginlägg? Är det måste när jag skriver upp på en kom-ihåg-lapp att jag ska ringa en vän? Kallelse och medarbetarskap handlar inte i första hand om lönearbete, utan om att bidra i tillvaron, för varandra.

Jag tror att människor i allmänhet gärna vill arbeta. Jag tror också att vi behöver en förändrad arbetsmarknad, där vi ser varandras förmågor och kompetenser, även om de inte är precis som mina egna. Vi kan gärna prata mycket om hur vi ska ta bort hinder för människor som vill och kan arbeta. Men aldrig vill jag prata om hur vi ska få ett samhälle där ”den som vill äta måste arbeta först”.

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen