”Det är märkligt att Svenska Kyrkan driver på för att religion ska få större inflytande i samhället och tunna ut gränser mellan religion och politik.” Så skriver Johanna Andersson, präst och jämställdhetssamordnare på Chalmers tekniska högskola, i en krönika i lördagens GP.

(Själv tycker jag det är märkligt att en bildad människa lyckas skriva en krönika som är så full av insinuationer och halvsanningar att den knappt fastnar på pappret den är tryckt på om man inte häftar fast den. )

Vad är då problemet? Krönikören menar att vi lever i ett gott samhälle: ” Vi är sekulariserade, värdesätter personlig frihet och litar på våra samhällsinstitutioner. Detta gör oss unika; i många länder är människor styrda av religion, har svag tillit till personer utanför den egna gruppen och skattar trygghet högre än egen frihet.” Detta sekulariserade och välmående land gör nu kyrkan tydligen allt för att rasera genom sin sammanblandning av religion och politik och sin kritik mot individualismen.

Hur ter sig då denna sammanblandning? Jo, tydligen så delades det ut rosor (”den socialdemokratiska symbolen!”) vid kyrkomötet. Dessutom livesände en känd kvällstidning före detta medarbetares predikan från gudstjänsten i Paris i samband med terrorattacken i samma stad.(Jo, men säg den händelse som kvällstidningarna inte livesänder nuförtiden.) Och samma tidning publicerade även hennes predikan i ”tryckt form ord för ord ” (det är väl så man brukar publicera saker, ord för ord? )vilket enligt krönikören gav en ”högtidligt fundamentalistisk inramning till det hela”. (Vad det skall betyda är fortfarande höljt i dunkel hos mig.)

Dessutom engagerar sig kyrkan enligt krönikören alltför mycket i flyktingfrågor och är alltför kritiska mot polisens arbete vid demonstrationer och deras motivation att utreda hatbrott mot religiösa minoriteter. Det kan tolkas som misstro, men kanske är det befogad misstro? Är det inte så att dessa utspel kommer som ett svar på att samhällets funktioner inte fungerar, har brister eller fel som gör att människor faktiskt far illa? Kanske är inte det svenska samhället så perfekt som krönikören menar? Kanske finns det misstro från samhällets sida mot religiösa grupperingar? Något som företrädare för interreligiösa rådet i Göteborg påpekar då de inte ville samarbeta med SÄPO för att de, enligt utsago, ”är oprofessionella”. Ahmed Al-Mofty: ”Människor känner sig utpekade, de anklagar människor utan att ha bevis och säger sig ha fakta utan att ha det. Vi muslimer blir utpekade hela tiden som att vi är kriminella”. Polisen däremot hade de ett gott samarbete med och förtroende för, något som krönikören uppenbarligen missat.

Till sist menar krönikören att ”kritiken mot individualismen har en lång historia i kyrkan” och att kyrkan tenderar att ”driva en identitetspolitik där gruppen är viktigare än individen”. Det är sant att kyrkan har en lång historia där. Över 2000 år lång. En historia som upprepas i varje församling, i varje gudstjänst, i varje nattvard: ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda del av en och samma kropp”.

Men det kanske är sådant man glömmer bort när man blandar religion och politik och som präst tar anställning på en sekulär högskola?

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen