”Det började som en skakning på nedre däck.” Så inleds Mikael Wiehes sång Titanic, en sång om ”världens modernaste osänkbara skepp” som trots detta sjunker till havets botten efter att ha kolliderat med ett isberg på öppet hav ute på Atlanten.

Riktigt på samma sätt börjar egentligen inte diskussionen som föranledde detta inlägg utan det började med ett inlägg på twitter från Svenska kyrkans officiella twitterkonto:

svkvigsel

Ett inlägg som omgående fick respons:
svkchris
Och en intressant diskussion utbröt om Svenska kyrkans vigselsyn, kommunikationsstrategi, sakramental världsbild, Limahl (!) och mycket mer. En diskussion som kanske egentlgien inte är så långt ifrån det Mikael Wiehe sjunger om. För är inte Svenska kyrkan idag ”världens modernaste osänkbara skepp” på den svenska troshimlen? Nu håller säkert inte alla med om detta, men någonstans är det den självbild som presenteras. Det är Svenska kyrkan som har resurserna, organisationen, förankringen hos ”folket” osv. Och även om skeppet inte stött på ett isberg så börjar ändå sprickorna i atlantångaren träda fram allt tydligare sedan kyrkan skilde sig från staten och blev ett fristående samfund som alla andra. För Svenska kyrkan kan inte längre hänvisa till statens uppdrag att vara kyrka (med de eftergifter som är nödvändiga isåfall) utan måste hitta en ”egen” anledning att vara kyrka.

Jag kan se inlägget på Svenska kyrkans twitter som symptomatiskt för den här förvirringen. Eller egentligen hela drop-in-vigsel-grejen. För kyrkan har fortfarande ena benet på statlig mark när det gäller vigslar, vi har ett förordnande att viga och en tradition att förvalta av att vara ”folkets” vigselförrättare. Sett ur den synpunkten är drop-in-vigsel en självklar del av vad det är att vara kyrka. För Svenska kyrkan vill ge alla möjligheten att viga sig, inte bara de unga, de som har pengar, de som har förutsättningarna och tiden, utan alla som vill. Att förespråka en ”enklare” vigsel talar också om att Svenska kyrkan inte ser på bröllopet som en gigantisk tvådagars-fest utan lägger snarare fokus på själva vigselgudstjänsten. Hur själva vigslarna går till och förbereds har jag inte full insyn i (antagligen är det lite olika) men jag förutsätter att de ansvariga har tänkt igenom det hela och gör det värdigt och fint.

Å andra sidan förstår jag också kritiken mot att ”sälja vigseln som en tjänst”, att marknadsföra sina egna tjänster på den religiösa marknaden och att på så sätt relativisera och banalisera vigseln (särskilt när den olyckliga formuleringen ”kvickt manifestera sin kärlek” användes). Men här är jag starkt Luthersk och anser inte att vigseln tillhör någon särskilt upphöjd del av det kristna livet. Även om äktenskapet ofta används som en symbol, både för Kristus och kyrkan men också för den kristna gemenskapen så är äktenskapet inget sakrament, det är en del av de många gemenskaper som präglar det kristna livet. Men det är inte viktigare än församlingen, arbetslaget, bönegruppen, familjen, vänkretsen eller vilken gemenskap som man råkar ingå i för tillfället. Eftersom äktenskapet är begränsat till jordelivet (Matt 22:30) tillhör det också livet, världen. Det är en, för att citera Karlsson på taket, ”världslig sak” (vilket också bevisas genom den uppsjö av pappersarbete som följer tjänstgörande prästen efter en vigsel). Själva vigseln är inget sakramentalt, inget heligt avskiljande, det som kyrkan gör i vigseln är att be för de som ingår äktenskap och be för deras fortsatta förhållande.

Men, och här blir kritiken allvarligare anser jag, det generella relativiserandet av det genuint kyrkliga är ett problem. Hade man bjudit in till en kvällsmässa med orden ”snabb kvällsmacka med rödtjut” så hade även jag reagerat. Den allmänna avsakraliseringen av världen är ett problem, att glömma bort det heliga bland allt det världsliga. Och där kan kyrkan vara lika skyldig genom sina ritualer och sakrament, genom att ständigt manifestera det heliga som avskilt, som något som sker då och då, i ett dop, i en nattvard, vid en vigsel. Ett sakramentalt synsätt på världen innebär att allt är heligt, inte bara vigseln för att ta ett aktuellt exempel. Däremot är även vigseln helig i ett sådant synsätt, som en av många heliga gemenskaper som manifesteras på vår jord.