En av de nominerade låtarna i P3Guld är ”Slå mig hårt i ansiktet” med Thomas Stenström. En låt med en medryckande puls, och en provocerande och suggestiv text:

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever,

Skjut mig här och nu för nu kan jag dö

Huvudet ner i asfalten så får jag känna att jag lever

Rista in ditt namn på mig för jag vill veta vad du heter.

Det är inte bara jag som blir provocerad, Sveriges Radio anmäldes i höstas till granskningsnämnden för att låten skulle uppmana till våld. Själv säger sångaren, som också gjort låten, att det är en metafor ”för att förstå att man ska vakna upp och gå en annan väg och säga det där man inte har sagt eller som man vill säga.”

Själv associerade jag direkt när jag hörde låten till rasistiskt våld, riktigt varför vet jag inte. Jag ser framför mig en person som är omringad eller instängd av någon eller några med mer styrka, kanske med vapen, och med en våldsam avsikt, men som inte förlorar sin värdighet, utan trotsigt ser våldet i vitögat.

DET är en berättelse som jag känner igen. Från evangelierna och från den kristna historien. Den kristna sången, den kristna lovsången, har alltid burit ett element av trots. Från Hosianna-ropen som sjöngs när Jesus red in i Jerusalem, på väg mot korset, till sånger från martyrer, från slavar, från fattiga, från flyktingar, från förföljda kyrkor. Den kristna lovsången har alltid lovsjungit Gud för det som Gud har gett, men har också alltid lovsjungit Gud trots den tillvaro man befunnit sig i.

Vi må, i många avseenden vara priviligierade, men den aspekten av vår lovsång till Gud bär också vi, och är det också vår och alla kristnas kallelse att bära. Att bära den trotsiga, härliga, klingande lovsången. Som aldrig beroende av oss. Om och när vi tiger kommer stenarna att ropa. Det finns en sång som sjungs av våra kristna syskon, och t.o.m – om det behövs – av stenarna. När vi inte orkar kan vi låta den bära oss, när vi inte finner orden kan vi humma och nynna med, och när vi inte vet hur vi ska uttrycka vår tro, kan vi helt enkelt välja att sjunga med.

Under den franska revolutionen giljotinerades vid ett tillfälle 16 karmelitnunnor. Först blev man tvingade att lämna sitt kloster. Det berättas om avrättningen att nunnornas sång till Maria hördes på avstånd när de fördes till giljotinen. Och att sången sedan minskade med en röst efter varandra.

Det finns ingenting att lovsjunga med en avrättning. Och vad kan jag, i mitt ombonade liv, säga om att det går att finna lovsången mitt i en sådan utsatthet, rädsla och väntande smärta. Men detta vet jag, att om och om i den kristna historien har lovsången till Gud vuxit sig stark också i lidande och förföljelser. Visst måste vi då kunna sjunga, och kunna sjunga ut om orättvisor och orättfärdighet.

 

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen

 

(Bilden föreställer Elin Rombo som syster Blanche i Karmelitsystrarna i en uppsättning 2011 på Kungliga Operan)