När religion används för att göra hemska och våldsamma saker faller ett ansvar på oss som kan kallas religiösa. Inte för att en terrorattack eller ett krig beror på religion. Men för att religiös övertygelse, religiösa ledare och religiösa läror kan användas både för att öka spänningarna, skapa konflikt eller motivera våldsverkare och som fredsskapande kraft. Då blir vårt ansvar att visa på hur vår tro och våra religiösa institutioner och traditioner kan bidra till fred, förståelse och konfliktlösning.

Om vi tror att evangeliet är ett fredens evangelium så är det vår kallelse att leva det, leva ut det, verka och påverka i världen. Det är alltid vårt ansvar. Men det blir extra tydligt varje gång som någon använder Guds namn eller sin tro i ondskefulla och våldsamma syften. Vårt ansvar är inte större än någon annans.

Var och en av oss – och vi tillsammans – måste ta just det ansvar som det är möjligt för oss att ta. Och det ansvar som det är vår kallelse att ta. Det är inte givet att vi kan ta varandras ansvar. Även om vi så klart kan hjälpas åt, stötta, peppa och inspirera varandra.

Det är självklart inte en större skyldighet för muslimer att ta avstånd från terrorattentatet i Paris bara för att de som utförde det påstår att det är i islams namn. Lika lite som att vi som är kristna skulle ha en särskild skyldighet att ta avstånd från illdådet på Utöya 2011. Vi kan och bör alla ta avstånd från dessa och liknande dåd därför att vi är människor, och därför att dåden är omänskliga.

Muslimer måste ta ansvar för att visa på en islam som står för yttrandefrihet och demokrati, precis som många, många muslimer gör. Kristna måste ta ansvar för en kristendom som står för yttrandefrihet och demokrati. Ateister måste ta ansvar för en ateism som står för yttrandefrihet och demokrati. Och så vidare. Och vi alla måste tillsammans verka för ett samhälle där vi kan leva tillsammans. Med ömsesidig respekt, där vi möts som vänner och syskon. Tillsammans.

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen