När vi i nyheterna läser om självmordsattacker i religioners namn kan det passa bra att reflektera över martyrskap.

Ordet martyr betyder vittne. Och vi menar i allmänhet någon som vittnar om sin tro, och som får betala med sitt liv för det. Det är de som på det viset blivit dödade, kanske i unga år eller under dramatiska omständigheter, som vi minns.

Men martyrskap handlar inte om att dö för sin tro, utan om att ge sitt liv för den. (Och självklart inte om att ta eller hota någon annans liv.) Om martyrskap är att ge sitt liv, borde vi också kunna prata om personer som fått leva ett långt liv och använt det till att kämpa för fred och rättvisa, utifrån sin tro och övertygelse, som martyrer.

I kyrkoåret infaller martyrdagen på annandag jul, inte i fastetiden eller vid påsk. I Kristi efterföljelse handlar det aldrig om att söka döden, utan det handlar om att ge sitt liv, så som han ger sitt liv när han föds i Betlehem: Att sträva efter att vara Guds vittnen här och nu, i de sammanhang vi lever i. Att söka efter vägar för att kunna bidra till en bättre värld. Att söka Guds ljus och låta oss genomlysas och påverkas av det. Att vara de vittnen som världen behöver och som vi längtar efter att vara.

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen