Jag tänker en del på Paris nu. Det är ju oundvikligt dessa dagar då inte bara tidningar och radion är upptagen med att rapportera från det som händer utan även sociala medier fylls av bilder, länkar och kommentarer. Ofta med hashtagen #jesuisCharlie kopplat till inlägget eller bilden efter tidningen Charlie Hebdo, eller #jesuisAhmed efter den muslimske polisman som också skjöts i Paris. Liknande samlingar är vanliga även i Sverige, minns exempelvis #jagärJason efter Jason ”Timbuktu” Diakités tal i riksdagen (eller den mer ironiska #jagärHugoRask efter Roy Anderssons uttalande om att han är Hugo Rask i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”).

Alla dessa samlingar under ett namn påminner mig om filosofen Badious begrepp ”den singulära universaliteten” som enklast kan översättas som en tanke om hur människan längtar efter att få samlas i en gemensam identitet som är större än våra enskilda identiteter. En längtan efter att få ingå i ett kollektiv som är grundat i en händelse som betyder något, ett kollektiv med ett mål och en mening. Ett kollektiv som då blir en motreaktion mot den postmoderna meninglösheten som präglar oss.

Och kanske ligger det även samma tankar i de många uppropen i sociala medier under parollen #inteimittnamn där människor som redan ingår i ett kollektiv under ett särskilt namn står i fokus när andra medlemmar av samma kollektiv försöker göra våld på namnet och kollektivet. Muslimer världen över försöker i detta nu påpeka att terroristerna som utförde sina vansinnesdåd i Allahs namn INTE är den del av deras kollektiv, att de missbrukar just det namn som de andra samlas under. Återigen står namnet i fokus: I vems namn vill vi leva våra liv? Kan vi styra över namnet?

I kyrkan borde vi känna till det här. Vi som alltid ber och samlas i någons namn. I Jesus namn. Vi är ett kollektiv som grundats på en person, den singulära universaliteten som är Jesus Kristus – kroppen som vi alla samlas kring och ingår i. Och så blir #jagärjesus kyrkans grundande hasthag, en trosbekännelse och ett sakrament i en och samma mening.

Jag är inte längre mig själv i någon annans namn. Jag är en av många. Jag är drömmen om frihet, drömmen om mening och mål. Det är viktigt att vi vågar se denna längtan hos oss människor, att vi tänker på i vilket namn vi vill leva våra liv. Och påminner oss om att det är ett val vi själva skall göra: Valet av namn, av singulär universalitet, av gemenskap och kropp. I en tid när sanningen är ute på glid greppar vi gärna efter de halmstrån som skänks oss i jakten på det som betyder något och om vi då inte väljer namnet själva så kommer någon annan att välja det åt oss. Om det är den rådande ideologin, kapitalismen, religionen, eller som i Paris, terroristerna som gör det åt oss. Terroristerna som genom sitt våldsdåd gav oss, eller fransmännen, namnet ”Charlie” att samlas kring i längtan efter en bättre värld, en värld där ingen längre är ”jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i [namnet].” (Gal 3)

 

Ludvig Lindelöf

Tankesmedjan Areopagen