I den lilla 60-talskyrkan av tegel sjunger barnkören om ljusen vi tänder i advent. Ljusen som driver bort mörkret. Församlingen sjunger om vägen vi bereder för Herran, om Hosianna, Davids son och om ett litet barn av Davids hus som skall göra vinternatten ljus. Det är som det brukar på en familjegudstjänst på förste advent med andra ord. Prästen ber församlingen ställa sig upp och gör sig redo för att läsa evangelietexten ur Matt 21 om Intåget i Jerusalem. Och prästen läser om Jesus och lärjungarna som hämtar ungåsnan, om Jesus som sätter sig upp och om folket som lägger ner sina mantlar och strör ut sina palmblad och ropar ”Hosianna!”. Och gudstjänsten fortsätter precis som den brukar, en förste advent i Svenska kyrkan. Fyra veckor före jul.

Och ingen tänker på det lite märkliga i sammanhanget. Att Jesus, en medelålders man, rider in i Jerusalem på en åsna bara för att fyra veckor senare ligga som ett nyfött barn i en krubba. Inte heller prästen, även om hen råkade ställa frågan rätt ut till församlingen. Men det är ju inget man tänker på direkt, det är ju som det brukar vara en förste advent i Svenska kyrkan.

Men exakt varför läses den här texten just på den här dagen? Varför har den inte bara fått ha sin plats på palmsöndagen, dagen som ju är dess rättmätiga plats i kyrkoåret. Dagen då Jesus rider in i Jerusalem för att gå sitt öde till mötes. Den frågan ställde jag mig igår, och fick inget bra svar någonstans. Och när man inte får något bra svar finns det ofta en chans till ett ännu bättre svar som ligger fördolt någonstans. Och det svaret har Torsten Löfstedt, lektor i religionsfilosfi, tydligen lyckats nosa upp.

Men först skall vi gå igenom den gängse förklaringen till det faktum att samma text används på dessa båda dagar. Såhär skriver Peter Halldorf i sin bok ”Heligt År”:

”Här läses alltså samma evangelium som på palmsöndagen. Men första söndagen i advent är perspektivet ett annat än under Stora veckans inledning då Jesus går sitt lidande till mötes. När Jesus i advent sätter sig på åsnefölet och folket tar av sig sina mantlar, skär kvistar av palmerna och breder ut som en matta framför honom, förebådas profetiskt hans återkomst i härlighet som hela jordens konung.” 

Den vedertagna förklaringen till textens placering hänger alltså ihop med att advent markerar kyrkoårets början, en början som har sin direkta närhet till slutet, till domssöndagen och Kristi återkomst. Vid kyrkoårets början får vi ställa oss bland folket och hylla Jesus som herre och konung.

Detta är en trovärdig förklaring, men dessvärre en efterhandskonstruktion för enligt Torsten Löfstedt har kyrkan nämligen läst den här texten på den här dagen längre tillbaks i tiden än advent har använts som markör för det nya kyrkoåret. För kyrkoåret har inte alltid börjat i advent utan haft många skiftande datum under historiens gång och det är först vid slutet av medeltiden som advent kom att markera början på kyrkoåret. Löfstedt har dock lyckats spåra användningen av Matt 21 1:9 som evangelietext på söndagen fyra veckor före jul så långt tillbaks som på 600-talet. Så texten har en äldre historia, som inte är kopplad till kyrkoårets begynnelse.

Texter och söndagar i kyrkan har nämligen en tendens att skifta betydelse, placering och namn under årens lopp. Till exempel föreslog 1968 års kyrkohandbokskommitté att gör andra söndagen efter Pingst till en söndag om dopet (”Vårt dop” numera) eftersom dess ställning upplevdes som svagt och den enda söndagen som tog upp dopet direkt i dåvarande kyrkoår var söndagen efter nyår, en söndag som dessutom ofta bortfaller. Så en särtradition gentemot de andra Lutherska kyrkorna infördes. Kanske också en tradition som gjorde julens söndagar än mer förvirrade, för, som Löfstedt påpekar, handlar de andra texterna senare i advent om Johannes döparen. Dessa texter relaterar främst till Jesu dop (epifania) som firas på trettondagen jul. Men eftersom den dagen i vår tradition istället har kommit att handla om de tre vise männens besök har den naturliga kopplingen mellan texterna om Johannes döparen och Jesus dop försvunnit. Liksom julfastans ursprungliga betydelse som en förberedelse för dopkandidater inför dop som ofta skedde just på dagen för Jesu dop.

Men tillbaks till åsnan. Löfstedt menar att det går att finna en annan koppling till att Matt 21:1-9 läses i adventstid, en koppling som går långt tillbaks, ända till kristendomens judiska rötter och Chanukka-firandet. Båda festerna infallet ungefär samtidigt på året (runt november – december). Men: ”Viktigare än själva tidpunkten för firandet är det faktum att de båda högtiderna behandlar samma ämne – en judisk härskares intåg till Jerusalem, som är nära kopplad till hans rening av templet”. Chanukka firas till minne av Judas Mackabaios som återintog templet, centrumet för judarnas religionsutövning, som var i kung Antiochias (c. 215 – 164 fvt.) besittning. Antiochias som försökte införa en hellenestisk kultur och assimilera minoritetsfolken i sitt rike, däribland judarna, genom att förbjuda dem att utöva sin religion och istället göra templet till ett accepterat kultcentrum för den hellenistiska religionen. Detta motsatte sig dock judarna och den som ledde kampen för detta var Judas Mackabaios som drev ut Antiochias arméer och renade templet. I samband med invigningsfesten (Chanukka betyder just ‘invigning’) tog folket  ”lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till honom som hade fört tempelreningen till dess lyckliga fullbordan” (2 Mack 10.7). Läser man dessutom vidare i Matteusevangeliet kommer man direkt efter fösta adventssöndagens evangelium till stycket ”Templet rensas” då Jesus driver ut månglarna, de som sålde och köpte och växlade pengar där. Jesus renar templet, precis som Judas Mackabaios en gång gjorde, och folket möter den som renar templet med palmkvistar och lovsång.

Att judiska högtider övertas och omformas i den kristna traditionen är inget nytt, ta bara påsken, den judiska högtiden Pesach, som ju fått en helt ny innebörd i och med Kristus död och uppståndelse på just påsken. Och att något liknande har hänt med den judiska högtiden då templet återinvigdes är ju inte otänkbart. Även om Judas Mackabaios och Jesus har betydligt olika inställningar till templet så finns parallellerna mellan texterna kvar. Jesus, liksom Judas, ansåg sig göra det som var hans uppdrag, att återföra Gud och människorna, att återigen ge folket en plats där de kunde försonas med och möta Gud. Skillnaden är bara att Jesus såg sig själv som den platsen och inte en fysisk byggnad av sten.

Och läser man det så blir ju inte heller parallellen till tempelinvigningen så långsökt såhär i adventstid, när vi väntar på att Jesus skall födas in världen, väntar på att han skall bli händelsen som förenar människan och Gud återigen.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen