I dagarna har församlingen Hillsong i Stockholm dykt upp på tapeten då SVT sänder från deras  gudstjänster på söndagarna. För er som inte känner till Hillsong så kan man beskriva det som en karismatisk församling med mycket fokus lovsång och modernare musik. Eller som en medlem uttrycker det i andra avsnittet: ”Musiken var grym. Det lät som Coldplay, fast de sjöng om Jesus”.

Deras typ av gudstjänst lockar många människor, siffror på upp till 2, 000 varje söndag har hörts. Samtidigt som gudstjänsterna inte går utan kritik. Att det mer liknar en rockkonsert, med strålkastare och scen, än en kyrka är en del av den kritiken. Jag fick själv utrymme i podcasten ”Freestyle Christianity” att uttrycka några tankar kring deras gudstjänstfirande. Och i poddens huvudavsnitt diskuteras också församlingen och Hillsong över hela världen (tillsammans med Kierkegaard och Birro!).

Som kan höras i podden så grundar sig säkerligen mycket av kritiken i en viss avundsjuka över församlingens framgång, men det gör inte kritiken mindre väsentlig för det. För vad Hillsong (och andra liknande gudstjänster) sätter fingret på är frågan ”Vad är en gudstjänst?”

Hillsongs gudstjänster är i stort sett liturgilösa. De baseras på musiken, de repetitiva texterna och känslorna som det väcker. Detta är ett effektivt sätt att få besökarna med på tåget. Men är det ett ärligt sätt? Är det en gudstjänst? Eller är Hillsongs gudstjänster mer att betrakta som ett skyltfönster, ett lockbete in till församlingen? Det är i så fall inte nödvändigtvis fel i sig. Ofta i Svenska kyrkan har vi ju andra typer av samlingar, konserter, församlingskvällar, föreläsningar och inte sällan har vi en liten baktanke om att det skall locka fler folk till församlingen och helst den söndagliga gudstjänsten. Men vi skiljer ändå på gudstjänsten och den andra samlingen. Gudstjänsten innehåller en liturgi, vissa betydelsebärande moment,  som kyrkan har mejslat fram genom århundradena. Dessa liturgiska moment är inte skyltfönster som vi skall betrakta,  de är öppningar till himlen för oss att begrunda. De liturgiska momenten (syndabekännelse, välsignelse, nattvard för att nämna några) är som djupa brunnar fyllda av mening för oss att dyka ner i. Dessa moment, dessa öppningar mot det heliga skall inte grumlas av känslomässigt styrd lovsång. De skall inte förenklas utan hållas öppna, djupa och mångbottnade. Mysteriet måste få hållas öppet för oss. För mig kan inte det inte förklaras med tre ackord och en Coldplay-refräng.

Eller så är jag bara bakåtsträvande och vägrar att inse att det här är framtiden.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen

.