I evangeliet från förra söndagen står det i inledningen av berättelsen ”Då kom de dit med en lam…” (hela texten här), och berättelsen kallas ibland ”berättelsen om den lame mannen”. Hur texten bäst ska översättas, vilken hänsyns som ska ta till t.ex. dagens språkbruk (vem använder idag uttrycket ”en lam”?) räcker inte min kunskaper till. Men när vi pratar om texten bör vi använda bättre formuleringar.

Vad vi använder för ord påverkar hur vi tänker och hur vi ser på varandra. Att inte tänka efter ökar risken att använda ord eller uttryck som förminskar eller kränker. En blänkare från Sveriges radio ger vägledning: ”I grunden vill man att en person med en fysisk diagnos, att den personen ska kallas ”person med funktionsnedsättning” och ytterst är det FN: s terminologi som ligger bakom.” Alltså att personen kommer först. Funktionshinder är ju också i grunden en relation, ett problem som uppstår för en person i mötet med en otillgänglig miljö.

Sålunda skulle evangelieberättelsen istället kunna benämnas något annat, t.ex. ”Evangeliet om mannen som bars av sina vänner.”

Inom diskursen kring funktionshinder är uttrycket ”temporarily abled-bodied” ett begrepp. Att inte ha någon funktionsnedsättning är en temporär situation, den som just nu inte har en funktionsnedsättning kommer inte alltid att ha det så. Detta påminner oss om att i en kristen syn är våra fysiska kroppar förgängliga. Då behöver vi evangeliet om mannen som bars av sina vänner.

 

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen