”Svaga sydliga vindar väntas” säger rösten på radion och jag lyssnar plötsligt intensivt. Det är väderleksrapporten men det kunde lika gärna vara en politisk kommentar. Två dagar efter valet är allting fortfarande politik. Det är allt vi pratar om. På krogen med vänner, på lekplatsen med okända föräldrar, på arbetsplatsen och i hemmen. Ingen plats är längre opolitisk, allt är politik. Och så blir även väderleksrapporten inlemmad i den större diskussionen som pågår.

”Svaga sydliga vindar väntas”, det låter ju skönt: en ljummen bris från kontinenten som förlänger sommaren några dagar till. En doft av hav och tall. Men ganska snart vänds tanken. För vilket kilmat är det som råder på de sydligare breddgraderna? Är det inte där som grindarna till Europa stängs och bommas igen för vintern? Är det inte där som rädslan växer till hat och hatet till handling? Och här uppe i svala norden är vi rädda för rädslan, rädda för de som är rädda. Rädda för vindarna som blåser in över landet.

”Svaga sydliga vindar väntas”, men svaga sydliga vindar har blåst länge nu. De har legat som en underström till vår kultur i eviga tider. Ibland dyker de upp och kläs i färger och former som är lätta att se, lätta att ta avstånd ifrån, lätta att stöta ut. Men det är bara symptomet som stöts ut, inte själva sjukdomen som ligger kvar latent i kulturen och genomsyrar allt. Stänger grindarna mellan dig och mig, mellan de och vi.

”Svaga sydliga vindar väntas” och jag tänker på Jesus ord ”Jag är grinden” (Joh 10:9). Den insikten kan vara viktig nu. Grinden som stängs är inte något som är utanför oss själva, något som kan förhindra rädslan att blåsa igenom oss. Det är jag som är grinden, det är jag som kan vara öppen eller stängd

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen