Inför midsommardagen har jag läst Ett biskopsbrev om klimatet som kom i mars. Det har varit upplyftande och inspirerande läsning. Uppbygglig skulle man kunna säga.

Brevet inleds med en beskrivning av läget, följt av teologisk reflektion i ljuset av klimatkrisen och avslutas med ett antal uppamningar till församlingar, individer, beslutsfattare, kyrkoledare, företag och organisationer. Det är välskrivet och lättläst. Man trycker på det angelägna i klimatkrisen och samtidigt är brevet fyllt av hopp och framtidstro. Med ett kyrkligt uttryck skulle jag säga att det förkunnar evangelium rakt in i vår samtid.

Biskoparna understryker vikten av hopp och de pekar på det och förkunnar det.

De skriver också med hopp och framtidstro. Det är inte kört. Vår tro ger oss hopp, kraft, inspiration och framtidstro. ”Tänk om Gud har rustat också för att möta denna kris?” skriver Anders Wejryd i förordet. Hoppet är viktigt. För att vi ska kunna ta vårt ansvar och utöva det goda förvaltarskap som Gud kallar oss till, behöver vi känna hopp. Vår tro är en tro på framtiden. ”Framtiden är inte en prognos – den är alla möjligheters möjlighet.” och ”Framtiden är det som kommer emot oss och bär smaken av Guds löfte att fullkomna skapelsen är två citat ur biskopsbrevet.

Det finns en tydlig förankring i Bibeln och i Evangeliet. I många samtal om skapelsen är Kristus mindre synlig. Men inte i biskopsbrevet! Det nya förbundet är en tydlig utgångspunkt, Kristus är central!

Det finns såklart ett globalt perspektiv. Och rättvisefrågor löper som en röd tråd genom brevet. Man lyfter fram vittnar om berättelser från vänstift och församlingar i andra delar av världen.

Den enda risken med biskopsbrevet är att det är så välskrivet att en läsare riskerar att missa dess radikalitet. Det ska dock, i så fall, inte klandras författarna. Några saker som jag hittade och strök under och kommer att bära med mig och låta mig utmanas av är:

Vem är till exempel den barmhärtige samariern för ekosystem som fallit i rövarhänder? (s. 53)

När jorden är Herrens är allt mänskligt ägande ytterst preliminärt. (s. 55)

Konsumtion som livets mening har aldrig gått ihop med kristet liv. (s.63)

Det tillhör kristen övertygelse att den individuella drömmen inte räcker för att skapa ett meningsfullt liv. (s. 81)

 

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen