När jag gick sista året i gymnasiet skrev jag en uppsats om musik och politik, en uppsats med frågeställningen: ”påverkar musiken samhället eller samhället musiken?”.  Jag minns att jag fokuserade på s.k. svart musik i USA från 50-talet och framåt.  Soul och hip-hop, Sly and the Family Stone, N.W.A., Notorious B.I.G. Jag minns att jag satt uppe sista natten och letade citat i gamla POP-tidningar och intervjuer av Fredrik Strage, att det samtidigt pågick ett OS och att jag ibland avbröt skrivandet för att se på hockeymatcher eller brygga kaffe. Det måste varit OS i Nagano, 1998. Jag minns att jag läste biografier om Marvin Gaye och James Brown, lyssnade på ”What’s goin on?” och ”Innervisions”. Jag minns också att jag kom fram till den häpnadsväckande slutsatsen att det faktiskt inte gick att säga något om min frågeställning. Att musiken ibland kunde anas ha påverkat samhället och att samhället ibland påverkade musiken.

Slutsatsen är inte särskilt förvånande utan snarare självklar. Självklart lever ett samhälles politik och kulturuttryck i en symbios där det ena påverkar det andra och vice versa. Kulturella yttringar sker ibland i protest mot ett samhällssystem, ibland som en självklar del av det samma. Men även om det är en självklar slutsats jag med viss besvikelse (ett tydligt tecken på begynnande hybris) kom fram till redan som ung gymnasist så verkar det som om vi behöver påminnas om den från gång till gång.

En sådan påminnelse är boken ”Tro – en politisk kraft” (Verbum) som damp ner i min brevlåda för en tid sedan. Boken är naturligtvis en guldgruva för alla oss som sysslar med förhållandet mellan religion och politik. Redaktörerna Andreas Linderyd och Carl Henric Svanell har lyckats samla några av Sveriges mest initierade i ämnet och sammanställt en bok som är spretig (i positiv bemärkelse!) och högst intressant. Journalister, ledarskribenter, statsvetare, religiösa och konstnärliga ledare samsas inom bokens brandgula omslag och alla lyckas på ett personligt sätt nyansera och diskutera frågan om kyrkans förhållande till politiken och vice versa.

Boken är befriande pekpinneslös, snarare försöker den peka på de stora och komplexa frågorna som vi behöver ta itu med, både i kyrkan och i samhället. ”Hur skall ett samhälle kunna härbärgera många olika religiösa identiteter?” är exempelvis en fråga som Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, diskuterar utifrån tanken om en sekulär stat men ett mångkulturellt samhälle, ett samhälle där även religiösa idéer kan och får påverka agendan.

En fråga som också Sofia Camnerin, Equmenia, belyser i sin essä om ”mellanrummet”, den plats där frågor om livet och döden kan få vistas, ett rum som krymper allt mer i samhället idag  då kyrkan och politiken skall hållas isär. Det är i detta mellanrum som kyrkan uttrycker sig bäst, precis som den svarta musiken i USA jag undersökte i min uppsats, när den får vara mellanrummet, när den får vara en brygga mellan sakernas faktiska tillstånd och protesten mot detta tillstånd, eller som Camnerin skriver:

”Det öppnar sig något tredje mellan faktum och protest, när de hålls samman utan att upplösas, när spänningen finns kvar. I sprickorna öppnas ett tredje rum, ett rum för nytolkning och förvandling. En plats för försoning.”

Även nyblivna ärkebiskopen Antje Jackélen diskuterar samhällets religiositet och syn på religion som resurs i en text som utgår ifrån frågan om skolavslutningar (en fråga som är brännande aktuell just i dagarna). Erik Helmersson, ledarskribent på DN, ger läsaren en intressant inblick i hur en morgontidnings redaktionsarbete ser ut och hur synen på kristna i politiken hanteras i mediedebatten.

När sen Katrine Kielos i sin text ”Prata om Satan” diskuterar ondskan i världen och samhällets svårigheter att prata om det utan att blanda in termer som djävulen ger hon oss som kyrka samtidigt en skarp påminnelse om att vi har ett språk och en analys som går längre tillbaks än vårt svenska samhälle. Vi har mytens och religionens språk, vi har sanningar som varit sanna i flera tusen år men som vi, kanske av rädsla för att verka oförnuftiga, inte använder oss av eller litar till längre.

”Tro – en politisk kraft” är en bok som jag tycker du kan ta med dig på sommarens läsning. Den är lättläst men välfylld med analyser och tankeväckande påminnelser om kyrkans uppgift och möjligheter i det samhälle vi lever i idag. Boken har mycket, och framförallt har den Stina Oscarsson, f.d. chef för Radioteatern, Sveriges Radio. Hennes text, jag vet inte vad det är, poesi, pamflett, dagbok, brandtal, är en hejdlöst bra text om politiken och kyrkan, om konsten och de eviga frågorna, om livet och om att vara levande. En text som öppnar upp sig själv mot det eviga och som uppmanar kyrkan att göra detsamma.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen