Det var ett tag sedan nu som SVTs ”Uppdrag granskning” först skapade rabalder i den kristna sfären då det avslöjades att de hade filmat själavårdssamtal, alltså samtal som ligger under den absoluta tystnadsplikten. Målet, uppgav de, var att avslöja präster inom Svenska kyrkan som ansåg sig kunna bota homosexualitet. Något som är klart och tydligt emot det beslut som togs 2005 av kyrkomötet där det står att ”Svenska kyrkan bör inte sanktionera eller driva organiserad verksamhet i syfte att ‘bota’ den homosexuelle från dennes läggning”.

Igår sändes så det redan omdiskuterade programmet, kallat ”bögbotarna” och visst, jag blev upprörd. Men kanske inte på det sätt som förväntades. Men låt mig återkomma till det senare. För det är viktigt att vi benar upp den här frågan ordentligt först. Angående den första debatten, att Uppdrag Granskning bryter mot den absoluta tystnadsplikten och fejkar själavårdssamtal tycker jag att Ulf Bjereld för en bra diskussion på sin blogg där han menar att UGs metoder inte  riskerar att ”bryta integriteten hos den som behöver själavård eller avhålla någon från att söka själavård”. Dessutom måste man fråga sig vem den absoluta tystnadsplikten är till för, prästen eller konfidenten?

När det gäller synen på homosexualitet i Svenska kyrkan så är jag lite förvånad. Jag är inte förvånad över att det finns präster, anställda och aktiva inom Svenska kyrkan som anser att homosexualitet är en synd eller något ”onaturligt”. Jag har själv stött på det i många sammanhang, både personligt, i tjänsten och framförallt på sociala medier och i kommentarsfält på internet. Det som förvånar mig är att ÄB Wejryd, Lars Gårdfelt mfl nästintill låtsas som att de är förvånade över att det ”ännu finns kvar”. För såvida de inte levt på Mars de senaste 15 åren så borde den debatten inte gått dem förbi. Dessutom är det ju faktiskt inget som är avskaffat, tvärtom.

När kyrkomötet 2009 beslutade att kyrkans vigsel är öppen för alla så beslutade de också (eller bejakade snarare äktenskapsbalkens formulering) att ”vigselförrättare inom trossamfund inte har skyldighet att viga” – därmed bejakades också de dubbla syner på äktenskap vi har i kyrkan idag. Den ena synen är att vigseln är mellan man och kvinna, den andra att vigseln är öppen för alla parrelationer. Detta hänger såklart också ihop med att präster (och diakoner) har vigts till tjänst innan både 2005 och 2009, en tid då kyrkan inte var lika klar i frågor rörande homosexualitet och vigselteologi, vilket alltså innebar att den kyrka som dessa präster (och diakoner)  ansett sig vigda till inte längre är densamma. För att kunna rymma båda dessa teologier bejakades ”väjningsrätten”, så att de som vigts till kyrkliga ämbeten med en annan äktenskapssyn än den numera officiella inte skall kastas ut. (Detta kan låta konstigt, men det finns många frågor där Svenska kyrkan härbärgerar två, och ibland flera, olika teologier. Ta bara det senaste kyrkohandboksförslaget där befrielsebönen nu finns i två varianter, en som hänvisar till tanken att barnet innan det blir döpt ”lever i synd” och behöver befrias från detta och en syn som menar det rakt motsatta, att synden tränger in i våra liv allt eftersom vi växer upp.)

Det är just denna vigselteologi, att äktenskapet är till för man och kvinna, som låg till grund för många av de själavårdande samtal som kunde ses på Uppdrag Granskning igår. Så länge kyrkan officiellt godkänner en sådan vigselteologi så kommer det finnas präster som har en sådan syn även i själavårdssamtal. Ofta refererades det till skapelsen och ”den naturliga kärleken till en kvinna” i programmets själavårdssamtal. Ofta försöker bara prästerna gå ”Calle Larsson” till mötes i hans vilja att älska en kvinna, något som alltså prästerna själva tycker är ”den rätta” synen. Det är inte så uppseendeväckande. Jag hade föredragit att prästerna såklart ändå kommenterade det faktum att Svenska kyrkan officiellt inte anser att homosexualitet är ett problem eller ett hinder för en kristen människa innan de började prata om, och be för konfidentens ”problem”.

Och här kommer vi till det som upprörde mig mest, inte att det finns präster som anser homosexualitet är ”en skada” – det har jag slutat uppröra mig över, utan att det finns präster som inte har ordentlig utbildning i själavård (eller insikten om sin egen brist). Det är ett långt större problem än enskilda prästers vigselteologi. Jag har i min utbildning exempelvis enbart två halvdagars utbildning i själavård. Jag har faktiskt mer utbildning i reglerna kring tystnadsplikt än vad jag har i själavård. Det är inte nog. På långa vägar inte nog. Själavården är kyrkans, inte den enskilda prästens, och det är viktigt att vi har kompetenta personer som sysslar med det. Och det har vi, både diakoner och präster som har utbildning i själavård, samtalshandledning och psykoterapi. Det finns gott om kunniga människor i vår kyrka, gott om människor som prästerna i Uppdrag Granskning hade kunnat hänvisa sin konfident till istället för att ”Calle Larsson” skulle behöva samtala med folk som ”i generella ordalag” talar om övergrepp och traumatiska barndomshändelser, något som ju är helt förkastligt och uppåt väggarna fel. Det som upprör mig mest med det senaste avsnittet av Uppdrag Granskning är inte de enskilda prästernas teologi, det är deras sätt att hantera den absoluta tystnadsplikten och själavården.

Kyrkan har kommit långt på vägen mot att bli ”världens gayvänligaste kyrka”, visst finns det steg kvar att ta, men förhoppningsvis har dessa steg redan tagits i och med kyrkans officiella beslut de senaste åren, nu måste vi bara låta besluten sätta sig i kyrkans väggar så att det kan bli en del av kyrkans historia inom kort. Under tiden hoppas jag personligen att många tar fler steg, som exempelvis kyrkorna i Göteborg som i dagarna med stolthet deltar i West Pride.

Och i kyrkans framtid hoppas jag det ligger en förbättrad själavård, där det är tydligt för den som söker själavård vilken utbildning och ansvar som själavårdaren har och där det är tydligt för själavårdaren vilka befogenheter den har och vad denne får säga i ett själavårdande samtal. Om kyrkan skall kunna ha en absolut tystnadsplikt, om kyrkan värdesätter den så måste vi också ha präster som kan härbärgera det ansvar som tystnadsplikten  innebär.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen

Andra som skriver om Uppdrag Gransknings program:
På bloggen ”Artikulera Mera” skriver Christoffer Skogholt: ”Uppdrag: manipulation (aka: ”uppdrag granskning”)
På bloggen pastorcastor.se skriver David Castor: ”Uppdrag granskning om förbön
På Dagens Seglora skriver Helena Myrstener: ”Bögbotar förstör för kyrkans trovärdighet” och Helle Klein: ”Markera mot homofobi förklädd till bön”