Valet berör. Framförallt på de sociala medierna, där resultat och analyser vevas och blandas med personliga åsikter och rena gissningar. Alla – från vänster till höger, från nord till syd, från Feministiskt Initiativ till Sverigedemokrater – är engagerade.

Men det som berör mest är kanske inte de enskilda procentsatserna i det svenska valet utan den större tendensen med de främlingsfientliga partiernas framfart i hela Europa: Frankrike, England, Danmark, Sverige; och de nazistiska partierna i Grekland och Tyskland (!) som också vinner mark. Hur har det blivit såhär?

Samtidigt som valet engagerade de politiska rösterna på de sociala medierna noterade jag också några kristna röster som på ett eller annat sätt ville lyfta kyrkan framför valet. ”Snart dags för dagens viktigaste politiska handling: att gå i kyrkan”, skrev exempelvis teologie doktor Patrik Hagman i söndags. På liknande sätt diskuterade en annan teologie doktor, Joel Halldorf, valet och ”kritiserade” demokratin med hjälp av Stanley Hauerwas citat: ”Demokratin är folkens opium, för demokratin får oss att tro att bara för att vi valt politikerna måste vi acceptera alla deras dumheter utan motstånd.”

Jag förstår självklart tanken, att kyrkan i sig är en politisk handling, att det finns flera andra – och kanske bättre – vägar att vara politisk än genom ett demokratiskt val vart fjärde eller femte år. Och jag håller med om att kyrkan är politik. Inte som blockpolitik eller att kyrkan är kopplad till ett visst parti eller falang, utan att även kyrkan är insatt i en politisk kamp: kampen om makten. Vem är det som skall ha makten och hur skall den fördelas? Men frågan framför alla andra är kanske: ”Var får vi vår makt ifrån?” I en demokrati är makten tänkt att komma från folket, i kyrkan tänker vi att makten kommer från Gud. Alla, kristna som miljöpartister som moderater vi vill samma mål: ”folkets bästa”, men kampen rör sig kring definitionen av ”folkets bästa”. Vem är det som definierar vad som är folkets bästa? Du? Jag? Politikerna? Nazisterna? Gud?

Det är en fin tanke, att kyrkan är viktigare än valet, att det är viktigare att gå till gudstjänsten och lyssna till evangeliet och att där få höra en evig definition av ”folkets bästa” och sedan leva efter den definitionen varje dag och inte bara en gång vart fjärde år. Samtidigt ser jag ett problem med en sådan retorik, den riskerar nämligen att bli alltför abstrakt. Problemet är att det nog ofta stannar vid ”en fin tanke”. Det är svårt för individen att koppla hur ”att gå i kyrkan” faktiskt är mer politiskt än att rösta. Särskilt som en röst, i det system vi har idag, faktiskt påverkar vem som fattar besluten i vårt land och i Europa. Det gör inte ett kyrkobesök. Kanske på sikt, om kyrkan kan förmedla sitt politiska vara. Men inte idag. Idag är det för abstrakt, och det finns en fara med det abstrakta.

De främlingsfientliga tendenserna har många bakomliggande faktorer, till de vanligaste brukar räknas rädsla, låg utbildning, det ekonomiska läget och arbetslösheten. Och kanske har alla en gemensam nämnare i abstraktionen. I det svårgreppade läget, det alltför komplexa samhälle vi lever i idag? Ett samhälle som Kenan Malik i GP (25/5 2014) beskrev som den ”post-ideologiska och post-politiska världen”. När samhället fallerar, när individer inte längre känner sig tillfredsställda och samtidigt saknar gångbara sätt att uttrycka sitt missnöje måste nya vägar trampas. I en värld där den gamla typen av klassbaserad politik inte längre är gångbar lockar nya partier med nya agendor väljare (SD, FI! PP osv). Om en värld där kulturell identitet är viktigare än ideologisk identitet skriver Malik vidare: ”Eftersom missnöjet uttrycks i kulturella termer istället för politiska termer tar det sig ofta uttryck i invandringsfientlighet”. Den svårgreppade, abstrakta och oroliga, världen skapar ett samhälle där omöjligheten att formulera en gångbar plan för samhället istället leder till ett syndabocksletande. Istället för att säga ”Såhär skall vi göra!” så formulerar de främlingsfientliga partierna sin politik i två steg: 1. ”Det är deras fel!” 2. ”Såhär skall vi göra!”. (Denna tendens finns även i andra partier, ta bara FI!s slagord: ”Ut med rasisterna, in med feministerna!” vilket ju följer samma tvåstegsmodell som ovan.)

Men abstraktionen påverkar inte bara väljarna, den påverkar också människor över hela Europa, för att inte tala om de människor som till varje pris vill ta sig hit, de som flyr hals över huvud med risk för sina egna liv till Europa för att få en drägligare tillvaro. Detta är abstraktionens andra led: Det är lätt att utse en syndabock, särskilt om den bor långt borta. Stödet för exempelvis Sverigedemokraterna är långt högre på landsbygden än i storstäderna. Stödet är starkare där den homogena kulturen är starkare, stödet för en främlingsfientlig politik är starkare där ”den Andre” är en abstrakt entitet utan namn och ansikte.

Jag tror att kyrkan kan vara en bidragande faktor i människors liv till att få bukt med syndabockstänkandet, jag tror att en definition av ”folkets bästa” som predikas i kyrkorna är att vi har offrat den sista och slutglitliga syndabocken på korset, men till den dag detta blir ett faktum för oss alla måste vi få folk att mötas, inte bara som abstrakta entiteter utan som faktiska människor av kött och blod. Men framförallt kan vi inte skylla världens problem på invandraren eller på Sverigedemokraten, de – liksom vi alla – är bara brickor i ett större spel som vi inte kan överblicka och än mindre styra över.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen