medarbetergtj– ”Kan jag verkligen ta ett foto nu? Mitt under gudstjänsten?”, tänkte jag. Och medan psalmbandet började spela och församlingen började sjunga tog jag, så obemärkt jag kunde, fram min mobiltelefon…

I helgen var det medarbetardag för Göteborgs stift på Svenska mässan (som följare av oss kanske redan uppmärksammat). Över 1500 anställda och förtroendevalda samlades under en dag för att träffas, lyssna på föredrag, inspireras och fira gudstjänst tillsammans. Och det var slående hur mycket vi har gemensamt i Svenska kyrkan. Om man skulle titta på deltagarna i helgens mässa så verkar kyrkan vara en välmående kyrka. Något ålderstigen kanske, vit, medelklass, kulturintresserad.

Det homogena kan kritiseras, särskilt eftersom kyrkan mår bra av att utmanas och förnyas. Men detta är inte tillfället för den diskussionen. För det finns andra likheter som är värda att ta tillvara på. Jag tror alla som var på Svenska mässan i lördags var där med en törst efter något djupare, efter att gestalta evangeliet, efter att söka Gud, efter att följa Jesus, efter att möta medmänniskor på bättre och kanske mer konkreta sätt. Alla var där för att inspireras i sitt arbete. Ett arbete som i slutändan handlar om att realisera Guds rike. Vare sig det är konkret i samhället, liturgiskt, pedagogiskt i exempelvis ungdomsgruppen, i själavårdsmötet eller i mötet med boende på ålderdomshemmen, för att nämna några tillfällen där vi som kyrka får möjlighet att tillsammans söka Guds rike.

Även om kyrkans mångfald kunde vara större på individplanet och i församlingens representation, så är kyrkans mångfald i vad hon gör för människorna i församlingarna stor. Och det är en styrka. Samtidigt som det kan vara en svaghet, för det riskerar att göra kyrkan diffus och luddig i mötet med församlingen så är det också en styrka att vi kan få möta varandra i olika skeden i livet, i olika platser i Sverige. Och då hamnar också vårt egna fokus obönhörligen på olika områden som är extra viktiga för oss. Man kan inte spela ut de äldre mot de yngre, de som gillar Bach mot de som gillar Kent, de som vill ha tystnad mot de som vill ha lovsång. Utan alla olikheterna måste få rymmas. Det viktiga är engagemanget, och kanske inte alltid innehållet i sig även om vi gärna ibland nog tror det motsatta.

När jag så till slut tog upp min mobiltelefon för att föreviga gudstjänsten på Svenska Mässan så gjorde jag det under psalmen, ”det är ju en del av gudstjänsten som är av mindre betydelse, rent liturgiskt sett” förklarade jag för mig själv. Men precis när jag hade tagit bilden så ser jag att kvinnan bredvid mig sitter med händerna halvvägs upp i luften. ”Hon sjunger lovsång”, tänkte jag och skämdes lite.

När psalmen sen var slut tog så nattvardsbönen vid, ett moment som jag fäster större vikt vid. Mobilen åkte ner i väskan och mina händer knäpptes. Då tar kvinnan bredvid mig, hon som nyss sjöng lovsång, upp sin mobiltelefon och börjar ta bilder. Med ljudet på. Och medan kameraklicket punkterade nattvardsbönens helighet tänkte jag att det kan få vara ganska så olika. Även om vi är så lika.