Även om själva påskhelgen är över för nu så lever vi i kyrkans år fortfarande i påskens tid. Det är uppståndelsens tid, tiden då livet vinner över döden, tiden då kvinnorna upptäcker att graven är tom. Det är en tid för att glädjas i kyrkan! En tid att minnas uppståndelsen, kyrkans födelse, beviset som lärjungarna bar med sig när kyrkan växte över hela jorden. Jesus uppståndelse är en andlig sanning som vi kan få fira genom att göra den till konkret handling. För uppståndelsens tid är också en tid att tänka än mer på dem som faktiskt inte lyckades besegra döden. I dagarna har ett upprop startats för att öka den svenska flyktingkvoten av bl.a. advokaten Emma Persson, specialist på migrationsrätt. Uppropet manar till regeringen att öka den svenska flyktingkvoten till 20.000 i år, alltså minst det tiodubbla av vad som är planerat i nuläget.

Varför skall då flyktingkvoten ökas? För att även de som lämnar hus och hem, familj och vänner och tar sig fram på överfyllda båtar skall ha liv. För att de som drabbas av den för tillfället akuta situationen i krigets Syrien skall ha liv. ”Jag har kommit för att de skall ha liv, ja liv i överflöd”, säger Jesus i Johannesevangeliet. Vissa av oss har liv i överflöd, andra har inte ens liv. Uppståndelsen: segern över döden, är något vi kan förvandla till konkret handling här och nu. Detta är en solidarisk handling, men det är också en liturgisk handling. På skärtorsdagens instiftande av nattvarden ber Jesus lärjungarna, och i förlängningen oss, att fira nattvarden till minne av honom. Och vem är då Jesus? Hur kan vi bäst minnas honom idag? Han själv säger i Matteusevangeliet att han är den hungrige som vi skall ge att äta,  den törstige som vi skall ge att dricka, den hemlösa som vi skall ta hand om, den sjuka som vi skall se till. Detta för att vi också skall få del av det eviga livet. (Matt 25:31-46)

Uppståndelsens glädje är inget som är förborgat en viss del av mänskligheten, den är till för alla. Vi kan inte hålla det eviga livet och glädjen för oss själva, det måste delas, precis som Kristi kropp delas i nattvarden, till minne av honom, den hjälplöse. Det liv i överflöd som har getts till kyrkan måste kyrkan också dela ut. Och det allra minsta vi kan göra är att dela med av oss av vårt materiella överflöd, som en liturgisk handling, och börja med att skriva under uppropet för ett liv i överflöd som räcker till alla.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen