Det är klurigt att läsa protokoll, men med lite envishet hittade jag det jag sökte. Det är nu snart 9 år (2005) sedan som kyrkomötet beslutade att:

  • Det är uteslutet att fördöma den homosexuella personen eller att skuldbelägga den homosexuella orienteringen.
  • Kyrkan skall aktivt motverka diskriminering av personer på grund av sexuell orientering.
  • Svenska kyrkan bör inte sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att ”bota” homosexuella från deras läggning.
  • Homosexuell orientering, eller ett liv i partnerskap, är inte ett motiv för att vägras vigning till kyrklig tjänst.

Angående den sista punkten kan det vara bra att komma ihåg att vigsel för alla infördes av i Sverige av riksdagen i maj 2009, och sedan i Svenska kyrkan av kyrkomötet i november 2009.

Jag tänker på beslutet från 2005 när jag läser om situationen för ett homosexuellt par i Kinna.

Idag har biskop Per kommenterat tidigare nyheter. Han påpekar också det ansvar som det innebär att vara tyst:

det handlar inte bara om man går öppet till angrepp, utan man har också ett ansvar om man är tyst. Det ansvaret handlar om att man indirekt ger förutsättningen för att det händer. Och det är väldigt allvarligt.

Det är vårt gemensamma ansvar att inte bara motverka diskriminering, utan att verka för ett inkluderande samhälle och en inkluderande kyrka där alla är och känner sig välkomna. Det ansvaret kan ingen ducka för, oavsett vad man tycker i övrigt.

Det är bra att komma ihåg det ”gamla” kyrkomötesbeslutet. Oavsett vad någon har för åsikt så gäller detta att diskriminering ska motverkas och att verksamhet i syfte att ”bota” homosexuella inte får ske.

Visst är vi många som önskar mycket mer, och visst har mycket också hänt sedan 2005. Men låt oss komma ihåg detta grundläggande minimum: Det är uteslutet att fördöma den homosexuella personen eller att skuldbelägga den homosexuella orienteringen!

 

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen