Vad är sanning? Hur förhåller sig verklighet, sanning och kunskap till varandra? Frågor som dessa är sedan antiken centrala inom filosofin, och även om åsikterna går isär finns ändå en huvudlinje, och att vara klar över den kan bringa viss klarhet i debatter som blir onödigt förvirrade av att debattörer inte håller isär verklighets-, sannings- och kunskapsfrågor. Enkelt uttryck handlar sanning (i den här relevanta betydelsen av ordet) om hur det är, oberoende (eller bortom eller före) tolkning och kunskap; ett påstående är sant om det svarar mot fakta, falskt om det inte gör det. Några exempel: ”Stockholm är Sveriges huvudstad”, ”2+2=4” och ”Månen är gjord av ost.” Svaren på frågan om dessa påståenden är sanna eller inte är inte komplicerade; här gäller ett enkelt ja eller nej. Det är dessutom i dessa tre fall lätt att påvisa metoder för att avgöra vilket svar som är korrekt. Att blanda in tolkning och subjekt i fall som dessa är högst onödigt.

Andra sanningsfrågor är något mer komplicerade. Finns det en enda urkraft bakom de fyra elementarkrafter man räknar med inom fysiken idag? Uppstod skrivkonsten i Mesopotamien? Blev Dag Hammarsköld mördad? Vi vet inte, saknar kunskap om detta – men få skulle invända mot att det ändå finns svar, att vi kanske någon gång hittar ett ja eller ett nej på frågorna. För kunskap handlar (vilket redan Platon menade) om sann berättigad tro, och även om vi inte idag kan berättiga vår tro i dessa frågor, kan vi se att det finns omständigheter som kan ge oss svar som antagningen berättigar eller vederlägger vår tro. Därför forskar vi vidare, hoppas komma fram till svaren.

Även religösa utsagor kan ibland vara av enkel ja- eller nej-typ. Har Jesus levt? Svaret, om vi för ett ögonblick bortser från alla följdfrågor, är ett enkelt ja eller nej. Dömdes han av Pilatus och korsfästes påsken 33? Svaret är återigen antingen ja eller nej. Även mer komplicerade påståenden faller in i ja/nej-typen: Uppstod Jesus från det döda? Är svaret nej kan denna fråga slutgiltigt besvaras genom att vi finner hans grav, hans benrester, och det bortom allt rimligt tvivel. Är svaret ja kan vi däremot aldrig bevisa det – frånvaron av en grav eller kropp räcker inte, bevisar ingenting (för kanske finns eller fanns en gång en sådan grav, men vi har inte funnit den, i alla fall inte än), och vittnesmålen från de som menade sig ha sett den uppståndne kan av den så hågade betvivlas.

En ännu mer komplicerad typ fråga är denna: Var Jesus Guds enfödde son? Det räckte inte, om vi skall tro evangelierna, att möta honom ansikte mot ansikte för att avgöra denna fråga. En del av dem som han mötte menade att han var det, andra att det var lögn. Här går påståendet utöver vad vanliga ”inomvärldsliga” fakta kan avgöra, och blir en fråga om tro som inte kan berättigas på ett entydigt och av alla accepterat sätt.

För att sammanfatta: sanning handlar om hur det är, kunskap om vad vi kan veta om hur det är. Men filosofin, särskilt under de senaste decennierna, har fått oss att inse att kunskap inte är en spegling av fakta, att kunskap alltid är knutet till ett subjekt (eller till en grupp av subjekt), att våra upplevelser filtreras genom våra kulturellt och personligt betingade förväntningar och raster. Kort och gott att kunskap alltid är mer eller mindre en fråga om tolkning, om konstruktion. Dessutom har det blivit ganska tydligt att vi aldrig ser fakta som de är, utan alltid genom tolkande ögon och ett tolkande förstånd, att det inte för vår skådande blick finns ”nakna” fakta. Och av att kunskapen relativiserats har många dragit slutsatsen att även sanning då är relativ, att själva verkligheten är en konstruktion. Men det följer inte, utan vänder tågordningen och gör verkligheten beroende av kunskapen om denna, när det enda rimliga är att förhållandet är det omvända.

Sanningar uttrycks i språk, och språk är alltid tolkande – det är ingen nyhet och inget som behöver uppröra oss. Men det sanningarna försöker uttrycka är självt inte språkliga storheter, utan verklighet. Ett exempel: Att olika vittnen till ett brott har olika tolkningar av vad som skedde, av vem som gjorde vad, betyder inte att ingen gjorde något eller att skulden rätteligen läggs på den som majoriteten pekar ut – bäggedera vore lika absurt. Frågan rätten har att ta ställning till är vad som skedde, för något har skett, frågan är bara vad. Ibland finns bevisning, ibland eniga vittnen, och då är det ganska enkelt. I andra fall finns indicier eller motstridiga vittnesuppgifter, och då får det ena vägas mot det andra. Inte sällan blir då domen friande, då vi inte fäller någon mot sitt nekande om skulden inte kan fastställas bortom rimligt tvivel. Men en friande dom innebär givetvis inte att inget brott (i lagens mening av ordet) har begåtts, enbart att vår kunskap om vad som skedde är begränsad och oklar.

Likaså vad gäller påstådda religiösa sanningar: bevisläget är ofta oklart. Vittnen vittnar om vad just de sett, hört och varit med om, de tolkar vad det innebär och bygger teologi av det. Denna är färgad av deras upplevelser, deras ”raster”. Så vittnar Markusevangeliet förmodligen om Petrus erfarenheter, hans sätt att förstå det Jesus gjorde, medan Johannesevangeliet är färgat av dennes annorlunda temperament. Sådant är inget problem – det hade varit mycket mer besvärande om de försökt dölja sig bakom en förment men ouppnåelig objektivitet. Så får vi i NT en handfull vittnesbörd, olika till karaktär och temperament, med sins emellan olika betoningar och tolkningar. Detta är precis som det skall, precis som det alltid är när olika människor vittnar om samma sak. Så hur skall vi ur dessa vittnesbörd vaska fram en sanning? I god bevisvärderingsanda får vi studera samstämmigheten – och om detta att Jesus levde, var Guds son, dog och uppstod råder enighet (även om detaljer skiftar, t.ex. angående vilken av påskdagarna han korsfästes). I mina ögon stärks bevisningen av att vittnesbörden inte är helt igenom samstämmiga: en total enighet om minsta detalj hade luktat fabrikation och falsarium, precis som i motsvarande situation i dagens rättssalar.

Kärnan råder det enighet om, och denna kan vi då ta fasta på, kan vi få förhålla oss till, tro på eller inte tro på. För bevisa den går inte då dess bultande hjärta transcenderar det vi kan komma åt med sinnen, vetenskap eller förstånd. Och här ligger den verkliga knuten: hur skall man kunna förmedla det som är större än det mänskliga förståndet, mer levande och unikt än vad ord skapade för att prata om det inomvärldsliga någonsin kan fånga? På ett sätt är detta alldeles omöjligt, och på ett sätt något vi ändå måste göra om vi vill dela vår tro med andra.

Du kan aldrig tro någon annans tro i dennes ställe, inte skapa tro i någon genom förnuftig argumentation. Men du kan vandra med dem, föra dem till den punkt där Gud sedan kan verka tro i deras hjärtan, och då göra ordet levande för dem – sant för dem. För sanning är ett ord som betyder mer än en sak (precis som många andra ord, t.ex. ordet ”bok”: jag tog en väl tummad bok, gick ut trädgården och satte mig med den under en lummig bok). I en mening av ordet handlar sanning inte om fakta utan om äkthet, om upplevelse. Sådan sanning har inte primärt med (inomvärldsliga) fakta att göra, utan med ”färgningen” av fakta. För att använda Wittgenstein: ”den lyckliges värld är en annan än den olyckliges”; fakta är exakt desamma för dem bägge, men inställningen (lycka eller motsatsen) till dessa fakta gör att den ter sig radikalt olika för dem bägge. Sak samma med tron. Som Kierkegaard uttryckte det: för den som tror är allt som sker och är tecken som bekräftar tron, men för den som inte tror kan inget som sker eller är bekräfta tron.

Så vad är då poängen med detta inlägg? Jo, för det första att vi måste hålla isär sanning (i bägge de betydelser av ordet jag tagit upp) från vår kunskap om denna. Av att vår kunskap är bristande följer inte att ingen sanning i frågan finns, och av att kunskapen är relativ subjektet eller språket följer inte att sanningen – eller verkligheten denna försöker uttrycka – är relativ. Och för det andra att tro inte handlar om bevisning – då hade resultatet blivit kunskap – utan om just tro; en djup inre övertygelse som lever i oss och färgar vårt sätt att se, tänka och handla. Denna tro handlar inte primärt om att med förståndet tolka si eller så, om att prenumerera på den eller den teorin om kunskap, utan om ett sätt att se, tänka och handla. Kunskapssökande kan leda oss mot denna tro, men det sista steget handlar om att ge upp försöken att förstå med förnuftet och låta sig drabbas av Gud. Att leda folk till den punkt där Gud kan möta dem – där borde vår energi ligga, och i den vandringen är det en tillgång att ha vittnen som de vi har i NT. De är inte objektiva, ofärgade av sin tid, sin personlighet eller sina fördomar – men de har nått fram till den sanning som även vi nutida Kristustroende fått nåden att leva av och i, och genom deras vittnesbörd leder de oss allt djupare in i denna sanning som är liv och ande, alldeles verklig, fast och evig, och samtidigt rörlig, levande och lekfull. Men oavsett vad: sann botom subjektiva horisonter, kontextuella begränsningar och allehanda logiska krumbukter.

Frank Lorentzon
Präst och filosof