”Tolkning är intellektets hämnd på konsten.” Ord som bevingats och tillskrivits Susan Sontag ledder mig in på en tanke i den numera avslumrande kristusdebatten som framförallt varit aktiv på debattsidorna i Kyrkans Tidning under vintern. En tanke om tolkning, konst, vetenskap, historicitet och sanning.

Jag har själv, i ett utbrott av tristess, engagerat mig i debatten och slagit ett slag för att all tro vilar på en grund av tolkning och selektion, som är lika mycket en del av ens jag som en del av den kristna traditionen. Kanske har jag också uttryckt att det inte finns någon sanning utanför den egna tolkningens ramar, att all sanning i någon mån måste vara bunden till den personliga erfarenheten och livssituationen.

Kanske har jag haft fel. Det är i alla fall den tanken jag får när jag läser Susan Sontags citat här ovan. När jag läser att  tolkningen är intellektualiseringen av upplevelsen, som om tolkningen skulle vara intellektets sätt att hämnas den känslomässiga upplevelsen som inte kan förklaras i ord. För vi vill ju så gärna klä saker i ord, vi vill ju så gärna kunna benämna dem vid dess rätta namn och veta vad vi pratar om. Men konsten kan aldrig kläs i ord. Inte om den skall betyda något i alla fall. Konsten: musik, måleri, religion, litteratur, ja alla sorters konst spänner en båge och siktar mot det oändliga, mot det outgrundliga, mot det eviga.

Och kanske är det också just här som kristusdebatten har spårat ur, i alla fall för min egen del, i den grundläggande förståelsen av religionens vara. Ovan räknade jag upp religionen som en konstform, och det är så jag finner den mest sann. Som en konstform, som en ikon som pekar mot det heliga. Religionen är inte det heliga i sig, men den kan leda oss dit. Precis som en tavla inte kan avbilda svaret på den eviga frågan, men den kan leda oss

I debatten om Kristus var sanningsanspråket en viktig detalj. ”Har detta hänt?”, ”Är detta sant?”, ”Kan man svara ja eller nej på den här frågan?” Dessa sanningsanspråk utgår mer ifrån en syn på religionen som vetenskap, som något som kan och skall bevisas, beläggas eller erkännas. Och på andra sidan debatten stod de som menade att inga sanningsanspråk finns att göra, att de eviga frågorna kommer förbli eviga och att det outgrundliga kommer att förbli outgrundligt. Det är våra konstruktioner, som skapas när vi ställs inför det outgrundliga, som har betydelse.

Men kanske är det så att all tolkning, både konstnärlig och vetenskaplig (för även vetenskap är en tolkningsform) måste utgå ifrån den känslomässiga upplevelsen av det sanna.  I kristen tro måste det utgå ifrån upplevelsen av en personlig Gud, och det finns inga ”fel” sätt att prata om den upplevelsen. Det finns i grunden ingen ”rätt” tolkning för alla diskussioner blir till slut intellektets hämnd på den känslomässiga upplevelsen av en personlig Gud.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen