Jag var 18 när jag flyttade hemifrån, och jag gillade verkligen att få vara vuxen och klara mig själv. Jag fick vara det i en ordnad tillvaro. Jag hade studentrum och studielån, på Chalmers fanns ett planerat välkomnande med faddergrupper och nollningsprogram, studievägledning och studiestöd. När som helst kunde jag ringa hem för råd eller svar på frågor, och där fanns ett skyddsnät. Men kanske viktigast av allt, jag hade under min uppväxt, och farmförallt min tonårstid, lärt mig om hur samhället fungerade, med allt vad det innebär från girobetalningar till kollektivtrafik.

Jag har tänkt på det idag, efter att imorse ha läst om Mai som nyss fyllt 18 och nu utvisas till sitt ursprungsland, Vietnam, som hon lämnade när hon var 13, och där hon varken har familj eller vänner. Jag undrar hur jag skulle ha klarat mig om jag varit borta från Sverige i fem år, och sedan bli nedsatt här, utan vare sig vänner, familj eller bankkonto.

Vid 18 års ålder är det rimligt att kunna ta sina första steg på verkligt egen hand. Man är myndig och har ett nytt ansvar och en ny frihet. Men det är också rimligt att ha stöd från omgivningen, från t.ex. skolan och familjen. Det är också en förutsättning att man har fått lära sig något om hur livet och samhället ”fungerar”.

Det är inte rimligt att förväntas klara sig helt själv i ett okänt samhälle! Det är inte rimligt att på det sättet utvisa en ung människa, även om hon formellt är vuxen!

Det stod också att läsa i tidningen idag att en lagändring som är på gång kan göra att barn och unga i liknande omständigheter som Mai får stanna i Sverige. För Mai kommer den förändringen för sent, och förutom de konsekvenser som det har för henne är det också en skamfläck för svensk flytkingpolitik. Om den nya lagen kan innebära rimliga beslut för unga asylsökanden är det inte en dag för sent.

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen