Häromdagen skrev  Maria Ludvigsson ett inlägg  på SvD:s ledarblogg om kyrkans engagemang kring EU:s miljömål. Hennes inlägg grundar sig i en debattartikel undertecknad företrädare för bl.a. LO, Naturskyddsföreningen, WWF samt Henrik Grape, klimatexpert i Svenska kyrkan. Ludvigsson verkar mena att en sådan underskrift leder till en olycklig sammanblandning av kyrkan och det ideologiskt politiska.

Om detta kan man hålla med, det är en svår balansgång kyrkan vandrar; mellan det som är kyrka och det som är politiskt. Kyrkan är visserligen till sin grund politisk, men den är samtidigt ”inte av detta rike”. Kyrkan är grundad i det inkarnatoriska, Gud skapade jorden och det var gott, Gud lät sig födas till världen i kroppen som vilade i krubban. Och samtidigt härstammar kyrkan från det transcendenta – från  det som inte kan skönjas, i det som ligger utanför denna världens gränser. Det finns en dubbelhet nerlagd i kyrkans historia, ett ”redan nu, men ännu inte”, som ger kyrkan ett komplext förhållande till världen.

Men det är viktigt att komma ihåg att det inte är ett antingen/eller-förhållande. Det handlar inte om att välja bort det politiska för det kyrkliga, det handlar inte om att en viss del av världen är sakral och en annan del profan. Kyrkan har som uppgift att belysa heligheten överallt, i allt som rör sig och är till. Kyrkan har en transformatorisk uppgift att, liksom kärleken, förvandla det vardagliga till heligt. Men det är en svår uppgift och i vårt komplexa samhälle kräver det grundlig teologisk analys. För, precis som Ludvigsson påpekar, så står inte svaren givna i manualen. När Ludvigsson ställer den retoriska frågan var i Bibeln det står om utsläppsrätter så sätter hon fingret på en svårighet kyrkan kämpar med, nämligen att utifrån de källor vi har söka svaret på frågan hur vi skall leva våra liv.

Men ingen i kyrkan är så fundamentalistiskt lagd som att den enbart söker svaren i Bibeln. Kyrkan är också tradition, teologisk reflektion över århundradena och Guds fortsatta vägledning genom det vi kallar den Helige Ande, en utveckling som genomsyrar kyrkans levnad. Och varje kyrklig tradition har sina tolkning, en tolkning som härstammar från mötet mellan Skriften och den egna traditionen. Ludvigsson nämner exempelvis Katolska kyrkan som ju har en annan teologi än Svenska kyrkans protestantiska  som i grunden är en reaktion på det faktum att Katolska kyrkan hade allt för stor politisk makt på medeltiden. Men detta är historia, när Ludvigsson nu menar att Svenska kyrkan ”antyder att Katolska kyrkan har en orimlig politisk makt”  så är det nog inte många som känner igen sig. Däremot är vi många som kritiserar vad de gör med den politiska makten de har, men det är ju faktiskt en helt annan sak. Att som kyrka kritisera varandra utifrån våra teologiska olikheter är en helt annan sak än att kritisera varandras politiska makt.

Och jag ser på kyrkans ställningstagande i politiska debatter på samma sätt: att utifrån teologisk reflektion också rikta kritik mot andra sammanhang. Inte för maktens skull, utan för Guds skull. Det är snårigt, det kan bli komplicerat och svaren är oss inte givna men vi måste fortsätta i vår uppgift att förvandla det vardagliga till det heliga.

Ludvig Lindelöf