Julen går mot sitt slut, och jag tänkte passa på tillfället att skriva något om julen som fredens högtid.

För de flesta av oss är julen en familjehögtid. Jag ser inget ont i det. Men hur ett samhälle väljer att fira sina högtider säger rimligen något om dess självbild och ideologi. Vill vi verkligen ägna vår största högtid helt åt den egna familjen? Här vill jag lyfta fram en annan aspekt av julen, som sorgligt nog förtjänar fortsatt uppmärksamhet, nämligen fredsbudskapet. Detta tema är tydligast i en av julens jesajatexter, och därför kommer jag ta min utgångspunkt där.

Jesaja är den gammaltestamentliga profet där de första kristna fann de tydligaste förutsägelserna om Jesus. Det är t ex hos Jesaja vi läser om den unga kvinnan som ska bli havande och föda en son som hon ska ge namnet Immanuel, ”Gud är med oss” (kap 7). Här märker vi att de första kristna hade en intressant inställning till förutsägelser. Jesaja 7 handlar om någon som ska heta Immanuel. Det kan alltså inte vara en person som heter Jesus. Men de första kristna envisas med att det handlar om Jesus ändå.

Den här spänningen mellan förutsägelse och uppfyllelse blir väsentlig när vi nalkas texten om ett barn som ska ”födas åt oss” i Jesaja 9, den av julens texter där fredstemat lyser klarast. För den som är bekant med GT:s politiska retorik är budskapet uppenbart: En framtida regent i Jerusalem ska se till att invasionsmaktens förtryck krossas. Då kommer krigen upphöra och istället kommer ”freden vara utan gräns”. Ett av hans namn ska rentav vara Fredsfurste.

Tanken att denna text skulle förutsäga Jesus skaver. Jesus var aldrig kung. Romarnas förtryck upphörde inte i och med Jesu födelse; tvärtom behöll de greppet så till den grad att Jesus ändade sina dagar på ett kors. Det går inte ihop. Vad värre är, två tusen år senare kan vi konstatera att krig fortfarande är en del av många människors vardag. Så vad är det egentligen vi firar?

Särskilt i sin protestantiska form har kristendomen ofta kommit att handla om åsikter. Det kan t ex handla om tron på en faktisk jungfrufödsel. Men talet om en fred utan gräns påminner oss om att kristendomen också handlar om att förändra världen. Jag tror att det förklarar hur de första kristna kunde känna igen Jesus i  den fredsfurste vi möter i Jesaja 9.

Alla som försökt förändra världen vet att det inte går. Det ger oss två alternativ, att ge upp eller att fortsätta försöka ändå. Kristendomen har valt det senare. Vi kan nu blicka tillbaka på två tusen år av kristendom, och få av oss tycker väl att det blev som vi ville och hoppades. Samma erfarenhet gjorde de första kristna när de såg sin mästare på korset. Förhoppningar som grusas och förutsägelser som inte slår in är något som präglat kristendomen från starten. Det hör till livets villkor att saker sällan blir som man tänkt.

Men den som vill förändra världen har ju redan bestämt sig för att inte acceptera sakernas faktiska, nuvarande tillstånd.  Därför låter man inte en grusad förhoppning ställa sig i vägen för hoppet. Så kan det hjälplösa barnet i krubban presenteras som lösningen på våldets vansinne.

Iden att Jesaja 9 förutsäger Jesus från Nasaret innebär ett perspektivskifte. Vägen till en fred utan gräns går inte via en jordisk kung, som författaren till Jesaja 9 trodde. Vilken den vägen istället är har inte mänskligheten listat ut än. Men de första kristna tänkte sig uppenbarligen att den har något att göra med sympati för hemlösa och hjälplösa. Att vi ska lära oss att betrakta de små och utsatta, inte de stora och mäktiga, som svaret på våra böner.

Jag tror att de första kristna var något viktigt på spåren. Det är fint att så många föräldrar ägnar de egna barnen sådan omsorg under julen. Men i julens centrum ligger en hjälplös främling, ett judiskt spädbarn. Julen vill påminna oss om detta: Vägen till en fred utan gräns börjar med vår förmåga att känna vördnad för den hjälplöse.

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen