Julens viktigaste händelse i den kristna kyrkan är utan tvekan det som händer i Betlehem på den signade natten då ”ordet blev kött och tog sin boning hos oss”, som det står i psalmen. Inkarnationen, Guds födelse och förkroppsligande in i världen är, tillsammans med hans utgång ur densamma, trons absoluta grund. Det är dessa som ger den kristna kyrkan sin särprägel bland andra religioner, att Gud en gång föddes in i vår materiella värld.

Men det är också en händelse med negativa konsekvenser. Framförallt har det lett till en stark uppdelning i det västerländska tänkandet mellan kött och ande, mellan det transcendenta och det immanenta och, eventuellt i förlängningen på detta, även stark uppdelning mellan offentligt och privat. Att tron, under de senaste århundradena, allt mer blivit till en privatsak är ju ingen nyhet för någon medan den offentliga tron allt mer krympt. Men själva poängen med att Gud föds till jorden är ju just att det köttsliga och andliga tar plats i samma gestalt, att den hårda linjen mellan Gud och världen, det transcendenta och det immanenta, suddas ut.

I dagens digitaliserade tidsålder ser vi nu hur denna dikotomi (kött/ande, privat/offentligt) blir allt mer svårförståelig. Under den senaste tiden har det flitigt anmälts och diskuterats, avstängts och avslöjats, både i kyrkans värld och utanför vad folk skriver eller gillar på facebook, twitter, i kommentarsfält eller andra forum på internet.  Denna nya debattstil, ”jag-såg-vad-du-gillade-på-facebook”-stilen,  säger en hel del om oss och vår samtid.

1. För det första medger det att den digitala revolutionen nu är fullbordad och vi är djupt inbäddade i den digitala samvaron vilket suddar ut gränsen mellan privat och offentligt då allt nuförtiden ju är tillgängligt.

2. Många av oss har ännu inte insett detta faktum själva utan beter oss fortfarande som om internet är vår egen privata sfär.

Det som sker är att det privata och offentliga glider ihop, dessvärre åt fel håll, till en allt mer privatiserad sfär. Och med denna nya ”privata offentlighet” finns risken att vi alienerar oss allt mer från det politiska (eftersom det politiska ju först och främst är offentligt). Att uttrycka sin åsikt i ett kommentatorsfält ses fortfarande i huvudsak som något privat, vilket gör att det inte räknas på samma sätt som exempelvis en text till en offentligt släppt sång. Därför är Timbuktu och Sebbe Staxx nuförtiden ”förbjuden” musik i Sveriges Radio medan Sverigedemokraterna tillåts härja fritt i Sveriges riksdag, eftersom de inte anses vara rasister i det offentliga utan endast i det privata.

Problemet uppstår alltså i vår digitaliserade värld när det privata nu är långt mer offentligt än det ”offentliga” någonsin varit tidigare. Nya kommunikationssätt kräver ny förståelse av vår samtid och en tydligare diskussion kring det offentliga och det privata.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen