I Dagens nyheter säger teaterchefen Eirik Stubø så här: ”Teater skapas tillsammans med publiken. Det är vårt varumärke att nå en stor publik. Men det är inte det enda målet med verksamheten att få så mycket folk som möjligt. Då blir det tråkig teater.”  Han fortsätter: ”Maximal publik är ingen bra utgångspunkt när man planerar en repertoar. I stället måste man utgå från vad man vill berätta.” (http://www.dn.se/kultur-noje/scen/eirik-stubo-stor-publik-ar-inte-enda-malet/)

De flesta som någon gång sysslat med konstnärlig verksamhet förstår förmodligen vad han menar. Eller någon som förberett en lektion eller en presentation. Eller kanske någon som planerat en gudstjänst eller ett kyrkoår?

Det blir inte bra om jag försöker fundera ut vad människor kan tänkas vilja ha. Vad är det egentligen jag vill berätta? Där måste utgångspunkten vara. För om jag inte själv är intresserad av mitt ämne så är sannolikheten liten att åhörarna kommer bli berörda.

Detta gäller egentligen hela livet. Jag orkar inte gå runt och fundera på vad andra människor har för åsikter om min livsstil. Hur vill jag leva och vem vill jag vara? Det är en mycket mer konstruktiv fråga.

Jag tycker att det är skönt att bli påmind om sådana här enkla självklarheter, som råkar rimma väl med kristen tro. Vi är inte kallade att smälta in. Vi kan alltså våga sticka ut.

Och om föreställningen är dålig är det fullt legitimt att utebli. Sådant hör också till en kristen människas frihet.

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen