I dagens DN skriver Lena Andersson en krönika med den slagkraftiga rubriken ”Med Gud in i tankelättjan”. Krönikan är en dräpande kritik över Svenska kyrkans ledning, prästerskap och, får man väl anta, medlemmar och kyrkobesökare. Den har naturligtvis sitt upphov i den pågående debatten kring ärkebiskopsutfrågningen och de svar som där gavs på vissa frågor, bl.a. om jungfrufödselns faktiska betydelse.
Diskussionen är inte på något sätt ny, vi inom kyrkan har hört den på högsta ljudvolym i snart en månad och som ett lågt mummel under de senaste åren. Det är en diskussion att ta på allvar, en diskussion att faktiskt lyssna in och samtala vidare om. Därför är det extra tråkigt att Lena Andersson väljer att gå på sensations- och konspirationsspåret i sin krönika och hävda att Svenska kyrkan bara har ”funnit nya metoder för kväsning av lusten och tankefriheten” genom att förbjuda alla som hävdar att sanningen (eller teologin) skulle kunna förhålla sig på ett visst sätt snarare än ett annat. Lena Andersson fäktar frenetiskt mot all typ av relativism och ”fluffiga utsagor” och menar samtidigt att Svenska kyrkans ledning förbjuder och fördömer alla som har en specifik uppfattning om världen/Gud/sanningen istället för en relativistisk ”Gud är större”-syn på teologin.
”I en teologisk dunbolsterdiskurs ska man inte använda språket för att förmedla en klar tanke”, skriver Andersson och menar att vi måste våga använda språket för att faktiskt säga något ibland. Hon har naturligtvis rätt, det är ju det tillvägagångssätt som är den kristna trons grund. Att Gud valde att bli människa är ett steg i just den riktningen, att Gud, som är större, blir tillgänglig för oss, genom Ordet och genom språket. Men därmed inte sagt att allt är uppenbarat. Det finns fortfarande en verklighet utanför språket, det som vi kallar evigheten, som vi inte kan säga något om. Detta är ingen dunbolsterteologi, det är en allmän och vedertagen filosofisk utsaga. Språket är en värld som har sina begränsningar och ingen kan ställa sig utanför den världen och tala om hur det där ser ut.
Med detta vill jag inte säga att vi inte skall tala om, eller försöka precisera mysteriet. Men varje precision leder till att dörrar stängs för andra tolkningar. Att mysteriet ringas in och förminskas till ett språk vi kan förstå. Och för mig,som examinerad dunbolsterteolog, är det viktigt att hålla mysteriet öppet. Problemet uppstår förstås, vilket kanske Lena Andersson reagerar på, när man skall försöka diskutera och precisera öppenheten. Finns det risk att det blir för öppet? Att det blir diffust och svårbegripligt? Att människor lämnar kyrkan för att de inte vet vad kyrkan står för?
Ja, så är det säkert. Men jag tror att lika många lämnar kyrkan för det den står för som det den inte står för. Och framförallt tror jag att folk lämnar kyrkan om den inte står öppen i sina formuleringar, inte i de konkreta ordalydelserna, men i tolkningarna och tillämpningarna av dem. Det är inte lätt att vara Svenska kyrkan idag. Det skall gud(arna) veta, men vi behöver inte folk, som Lena Andersson, som gör det ännu svårare, som sår split och ökar klyftorna.
Kyrkan skall vara ett salt i världen, inte i såren på varandra.
Ludvig Lindelöf,
Tankesmedjan Areopagen
22 oktober, 2013 at 07:35
Hej!
Jag håller med Rolf.
Lenas inlägg är att stenar börjar ropa när inte människor säger det de borde. Och hon är ju inte ensam bland sådana som är långt från kyrkan om att ha reagerat.
21 oktober, 2013 at 11:20
Till Bo:
Du uttrycker det väldigt bra. Förenklingen har sin plats i lärandet. Det håller jag med om (särskilt då jag är barn och ungdomspräst i en församling.)
Men jag har lite svårt att se hur detta är en fråga om förenkling. En biskop (t.ex) har säkerligen förmåga att förenkla när det behövs, men den måste också kunna vara tydlig med att förenklingen inte är hela sanningen. Alla är vi inte barn.
Kyrkan har absolut som uppgift att sätta ord på det som folk upplever, det är det jag menar. Därför måste man vara öppen för att flera olika ord/språk kan betyda samma sak. Att tron inte måste förklaras och förstås på ETT specifikt sätt för att det skall vara giltigt.
Nu är det nog inte många som menar så, detta blir en mer generell diskussion, men jag tänker ändå att det är viktigt att tala in till den samtid man möter. Se på evangelierna, alla har samma kärna men lite varierande fokus beroende på vilken grupp som är tänkt att lyssna/läsa till dom.
20 oktober, 2013 at 03:18
Jag uppfattar Lena Anderssons text så, att hon menar att officiella företrädare för Svenska kyrkan är luddiga och inte ger klara besked om centrala teologiska frågor samtidigt som denna hållning används som ett maktinstrument. Jag tycker hennes analys är träffande.
Att tydlighet om den kristna trons centrala frågor efterfrågas, är bara att glädjas över. Att den som frågor är ateist är ointressant i sammanhanget. Samtal leder till förståelse och samhörighet även om tron inte kan delas.
Rolf Pettersson
20 oktober, 2013 at 04:22
Hej Rolf! Jag förstår också att Anderssons text är en kritik mot ledningen. Jag tycker bara att sådan kritik inte nödvändigtvis är av godo utan riskerar att cementera fast de redan givna rollerna inom svensk kyrklighet allt mer. Huruvida hennes kritik är träffande i det avseendet ät du nog bättre på att avgöra än jag, så jag litar på ditt ord i det här fallet.
Sen tycker jag att det är skillnad på otydlighet och otydlighet. Man kan vara tydlig även utanför de givna dogmerna, tydlig med att de givna svaren kan betyda olika saker för olika människor. Se bara på kristendomen i världen, alla predikat samma evangelium men på vitt skilda sätt och med vitt skilda utgångspunkter.
Allt gott!
Ludvig
21 oktober, 2013 at 05:47
Hej Ludvig och varmt tack för detta meningsutbyte!
Jag tycker inte att vi ska skuldbelägga Lena Andersson för att hennes text kan cementera meningsskiljaktigheter inom kyrkan. Det är ju vårt ansvar att så inte sker. Tvärtom ska vi tacksamt ta emot hennes text och låta den inspirera oss i församlingarna att föra verkliga samtal om trons centrala frågor och sträva efter en öppenhet och ett intresse för samtidens frågor.
Visst är det så att det finns olika typer av otydlighet. Det som satt igång denna diskussion är dock ärkebiskopskandidaternas svar, eller icke-svar. Det har i detta sammanhang framkommit en otydlighet i centrala frågor men också en tydlighet om vad man inte ska/får tro t ex i frågan om jungfrufödelsen och om Jesus som Vägen.
Jag tycker att vi har en rätt att förvänta oss att biskopar vill och kan förklara och försvara den kristna tron centrala frågor i det offentliga samtalet. En kyrka som inte gör det blir i längden ointressant. I alla fall i dialogen om trons och livets frågor.
Allt gott!
Rolf Pettersson
21 oktober, 2013 at 11:10
Hej Rolf!
Du har rätt, ingen skuld skall falla över Lena Andersson och det menar jag egentligen inte heller. Jag menar, liksom du säkert också gör, att vi bara bör se upp med att använda oss av sådan retorik. Det är, tyvärr, en infekterad fråga och vi bör vara medvetna om att det finns risker om vi använder oss av sådan argumentering.
Sen är det en svår fråga pga att det förväntas olika bland kyrkans medlemmar och ledning vad gäller de kyrkliga företrädarna. Att de skall ”förklara och försvara den kristna tron” är en mening som verkar ha olika betydelse för olika människor i den svenska kristendomen och det är här det blir problematiskt.
En förhoppning är ju naturligtvis att alla skall känna sig trygga med den ledning som kyrkan har och inte vara hotade. Jag menar att en öppenhet för dogmernas uttydning inte behöver inskränka på de mer ”fyrkantiga” tolkningarna (jättedåligt uttryck, men du förstår kanske vad jag menar) utan att alla kan rymmas inom ramen för en och samma kristenhet. Och, som du säger, inspirera oss till riktiga samtal om trons centrum.
Allt gott!
/Ludvig
19 oktober, 2013 at 08:25
Hej! Jag blev förvånad över din tolkning av Lenas artikel. Intressant att man från ateistiskt håll reagerar mot tydlig otydlighet. Det tycks i a f inte vara någon framgångsrik strategi för dialog med dem som inte tror. Har själv debatterat mot henne vid några tillfällen. Inte hennes fanclub direkt. Men det finns en klar kristen lära i väsentliga stycken som biskopar är satta att företräda och vaka över. Samt plats för mysteriet dessutom. Menar undertecknad, alltför välutbildad i dunbolsterteologi.
20 oktober, 2013 at 12:36
Hej Anders!
Vad exakt var det som förvånade dig? Jag vet inte om det är så intressant att man från ateistiskt håll reagerar mot en kyrka som det blir svårt att reagera emot då den inte längre passar in i den ”vanliga” mallen. Lena försöker ju passa in kyrkan i syndafåran igen, det går väl sådär kan jag tycka…
19 oktober, 2013 at 04:57
Kyrkan behöver inte folk som Lena Andersson? Jag som trodde att kyrkan var inkluderande? Men som vanligt gäller det bara dem med ”rätt” åsikt, eller? Större än så är Gud, men uppenbarligen inte kyrkan.
19 oktober, 2013 at 05:46
Ja, rent tekniskt sett är ju Lena Andersson ateist så det vore ju konstigt om vi behövde henne? Sen kan jag medge att det var en dålig formulering, jag menar såklart att vi, inom kyrkan, inte behöver mer av söndring och fokus på skillnader… typ.
19 oktober, 2013 at 03:32
Ludvig, ser du inte att du i ditt inlägg gestaltar precis det som Lena Andersson skriver om. ‘Vi behöver inte människor som hon…’ den inställningen är inget annat än ett uttryck för kyrkans behov att ‘kväsa luft och tankefrihet’.
19 oktober, 2013 at 05:48
Ja, lite snårig kommatering från min sida där. ”Vi behöver inte folk som sår split och ökar klyftorna, såsom Lena Anderssons argumentering riskerar att göra.” hade varit ett klarare uttryck.
19 oktober, 2013 at 01:15
”vi behöver inte folk som Lena Andersson”, oops du slog visst igen en dörr där.
19 oktober, 2013 at 05:50
Se ovanstående svar.
Å andra sidan misstänker jag att Lena hade uppskattat en kyrka som stänger några dörrar. 😉
19 oktober, 2013 at 12:54
”Krönikan är en dräpande kritik över Svenska kyrkans ledning, prästerskap och, får man väl anta, medlemmar och kyrkobesökare.”
Tycker du drar fel slutsatser. Kolumnen är bara kritik mot den teologi som representeras i Kyrkans ledning av Jackelen och Bonnier m.fl. Hur representativ den är för prästerskapet i allmänhet vet jag ej. (Eftersom Jackelen valdes finns det förmodligen ett betydande stöd.) Hur du kan uppfatta det som kritik mot medlemmar och kyrkobsökare förstår jag inte.
Om Anderssons kolumn (ord) sår splitt och ökar kluftorna kan det bero på att det hon skriver inte talas om i kyrkan eller att om det talas om det sker det inte på ett sätt där förståelse och tillit inte uppstår.
19 oktober, 2013 at 05:54
Hej Ulf!
Du säger det själv: ”Eftersom Jackélen valdes finns det förmodligen ett betydande stöd.” Jag ser absolut att det är en attack på ”toppen” i kyrkan, men denna topp råkar ju faktiskt vara demokratiskt vald av medlemmar och kyrkobesökare som uppskattar den typen av teologi. Så jag kan inte se krönikan som något annat än ett angrepp på iaf ca 54% av Svenska kyrkan.
Återigen dåligt formulerat från min sida (se ovanstående svar), det talas mycket om detta, men just sådan argumentering som Lena Andersson för är inte den mest produktiva i inomkyrkliga samtal dessvärre.
19 oktober, 2013 at 11:13
En liten detalj bara: blivande Ärkebiskop Antje Jackelén är förvisso vald av 54% av de röstberättigade i ärkebiskopsvalet, men det betyder inte att hon är vald av 54% av prästerna eller, för den del, medlemmarna. Valet är ett indirekt val och därför svårt att avgöra vad röstetalet innebär av stöd i Svenska Kyrkan i stort.
Detalj 2: Biskop Åke Bonniers bredsida av härskartekniker mot de som vill ha tydlighet tycker jag visar att det inte bara är sensationalism i Lena Anderssons artikel, dessvärre.
Fundering: Är detta månne inte bara en fråga om teologi utan även om marknadsanpassning? Om nu en majoritet av Svenska Kyrkans medlemmar vill ha vaghet för att kunna passa in sin egen form av tro, då är det förstås ekonomiskt självmord att framföra något annat än dunbolsterteologi. Fast det är å andra sidan osäkert om denna nebulösa företeelse till sist går att kalla kristen eller ens religiös.
20 oktober, 2013 at 12:33
Hej Bo!
1. Sant, visserligen. Men siffrorna är ändå relativt talande för Svenska kyrkan i stort. Se på kyrkovalet och vilka partier/grupper som blev invalda.
2. Har dessvärre missat biskop Åkes kommentar, skall kolla upp den! Tack.
Fundering: Marknadsanpassning och Luthersk reformation passar tyvärr ganska bra med varandra. Det är ett problem absolut. Att vilja bemyndiga den enskilda människan till att möta Gud på egen hand kan också leda till ”otydliga gränser” och något som kan upplevas som vagt. Men det är också en språklig fråga, alla har kanske inte språket för att uttrycka sin personliga upplevelse, vilket också kan uppfattas som vagt.
21 oktober, 2013 at 09:20
Om funderingen: ett av Svenska Kyrkans fyra huvudområden för verksamheten ör ju undervisning. I samtal med mina barn har vi under åren kommit fram till att i princip all undervisning bygger på en förenkling av omvärlden.
Gäller inte detta också kyrkans undervisning?
När Jesus vill betona något så sker detta på bekostnad av något annat, man han gör det ändå!
Varför vågar vi som Kyrka inte det idag, annat än när det gäller relativt ”ofarliga” ämnen som t.ex. miljö, asylpolitik eller bistånd?
Om det nu finns många människor som inte själva alltid har språk att sätta på sina upplevelser, är inte en av Kyrkans undervisande uppgifter att hjälpa till att sätta språk på upplevelserna?
Detta innebär förstås att vi inför begränsningar, eftersom varje formulering av betydelsen av en upplevelse implicit utesluter alla andra formuleringar, men det är ju så undervisning går till! Men med tiden blir bilden allt större och mångtydigheterna framträder utan att behöva vara förvirrande.
En förstaklassare vet att man kan inte ta bort 5 äpplen från bordet om det bara ligger 3 äpplen där. Men vi vet att det går att räkna med negativa tal. Betyder det att det vi lär skolbarnen är falskt? Borde vi tala om för barnen att det går visst bra att ta bort fler äpplen än man har på bordet? Det skulle vara närmare den komplexitet verkligheten har, men vore barnen betjänta av den pedagogiken?
Förenklingen har sin plats i lärandet och skall inte ses ner på, det är på det sättet vi lär oss om oss själva, världen och Gud.