I dagens DN skriver Lena Andersson en krönika med den slagkraftiga rubriken ”Med Gud in i tankelättjan”. Krönikan är en dräpande kritik över Svenska kyrkans ledning, prästerskap och, får man väl anta, medlemmar och kyrkobesökare. Den har naturligtvis sitt upphov i den pågående debatten kring ärkebiskopsutfrågningen och de svar som där gavs på vissa frågor, bl.a. om jungfrufödselns faktiska betydelse.

Diskussionen är inte på något sätt ny, vi inom kyrkan har hört den på högsta ljudvolym i snart en månad och som ett lågt mummel under de senaste åren. Det är en diskussion att ta på allvar, en diskussion att faktiskt lyssna in och samtala vidare om. Därför är det extra tråkigt att  Lena Andersson väljer att gå på sensations- och konspirationsspåret i sin krönika och hävda att  Svenska kyrkan bara har ”funnit nya metoder för kväsning av lusten och tankefriheten” genom att förbjuda alla som hävdar att sanningen (eller teologin) skulle kunna förhålla sig på ett visst sätt snarare än ett annat. Lena Andersson fäktar frenetiskt mot all typ av relativism och ”fluffiga utsagor” och menar samtidigt att Svenska kyrkans ledning  förbjuder och fördömer alla som har en specifik uppfattning om världen/Gud/sanningen istället för en relativistisk ”Gud är större”-syn på teologin.

”I en teologisk dunbolsterdiskurs ska man inte använda språket för att förmedla en klar tanke”, skriver Andersson och menar att vi måste våga använda språket för att faktiskt säga något ibland. Hon har naturligtvis rätt, det är ju det tillvägagångssätt som är den kristna trons grund. Att Gud valde att bli människa är ett steg i just den riktningen, att Gud, som är större, blir tillgänglig för oss, genom Ordet och genom språket. Men därmed inte sagt att allt är uppenbarat. Det finns fortfarande en verklighet utanför språket, det som vi kallar evigheten, som vi inte kan säga något om. Detta är ingen dunbolsterteologi, det är en allmän och vedertagen filosofisk utsaga. Språket är en värld som har sina begränsningar och ingen kan ställa sig utanför den världen och tala om hur det där ser ut.

Med detta vill jag inte säga att vi inte skall tala om, eller försöka precisera mysteriet. Men varje precision leder till att dörrar stängs för andra tolkningar. Att mysteriet ringas in och förminskas till ett språk vi kan förstå. Och för mig,som examinerad dunbolsterteolog, är det viktigt att hålla mysteriet öppet. Problemet uppstår förstås, vilket kanske Lena Andersson reagerar på, när man skall försöka diskutera och  precisera öppenheten. Finns det risk att det blir för öppet? Att det blir diffust och svårbegripligt? Att människor lämnar kyrkan för att de inte vet vad kyrkan står för?

Ja, så är det säkert. Men jag tror att lika många lämnar kyrkan för det den står  för som det den inte står för. Och framförallt tror jag att folk lämnar kyrkan om den inte står öppen i sina formuleringar, inte i de konkreta ordalydelserna, men i tolkningarna och tillämpningarna av dem. Det är inte lätt att vara Svenska kyrkan idag. Det skall gud(arna) veta, men vi behöver inte folk, som Lena Andersson, som gör det ännu svårare, som sår split och ökar klyftorna.

Kyrkan skall vara ett salt i världen, inte i såren på varandra.

Ludvig Lindelöf,
Tankesmedjan Areopagen

format_upplev_dun