Det faller ett ekollon på mannen utanför affären. Jag ser att han har flyttat sig.
I somras satt han precis utanför affären, nu sitter han under den stora eken några meter ner på gatan.
Han har precis kommit hit igen efter en tid hemma i Rumänien. Hans engelska är lika bra som min spanska.
Min rumänska är lika bra som hans svenska. Jag sätter mig ned bredvid honom, mina barn sätter sig i mitt knä.
Kommunikationen går dåligt, men vi ler.  Det är ett slags återseende, kanske inte kärt, men vi ses igen.

Jag gav honom lite pengar förut, när jag och barnen gick till lekplatsen. Mest för att jag hade dåligt samvete tror jag.  Min äldste son blev arg, han ville också lägga pengar till ”gubben”. Jag lovade honom att få lägga en peng på vägen tillbaks. Vi måste handla mat till lunch i affären. Där sitter vi nu på asfalten bredvid varandra.
Det är en underbar höstdag.

Solen skiner och sommarvärmen som försvinner under kvällarna och nätterna återvänder några timmar mitt på dagen.  Där sitter vi nu.  Mina barns lekar kontra hans barn utsatthet. Vi konstaterar att vi har två barn var. En pojke, en flicka. Mina barn har varit på lekplatsen och skall nu handla mat till lunchen med sin pappa. Hans barn är i Rumänien, deras pappa sover i ett tält i skogen i Sverige. Hans dotter har autism. Min dotter har en för stor mössa. Hon tittar upp under den ibland och ger honom ekollon.
Han tackar och skrattar. Han ser inte gammal ut.

Jag glömde att fråga hur gammal han var. Men jag vet vad han heter. Han vet vad vi heter.
Han vet mer. Det som jag också vet. Att världen är orättvis. Att man kan födas in till rikedom eller fattigdom.
Att fattigdom går i arv. Jag tror inte han anklagar mig för det, men jag gör det. Anklagar mig själv för att leva
i ett system som vi kan ändra på, men som ändå aldrig ändras. Den känslan är också ett återseende, kanske inte heller kärt, men nödvändigt.

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan Areopagen

ekollon