Ibland används ordet ”kyrkiska” för att beteckna sådana ord som bara används i kyrkan, och som ingen som inte är insatt vet vad det betyder. Som t.ex. episteltext, högmässa, vapenhus och liturgi. Man kan också tänka sig att bland de orden inkludera sådant som många har en uppfattning om vad det är, men som ändå anses tillhöra den kyrkliga sfären, som synd, präst eller nåd.

Men det är knappast de – eventuellt – svåra orden som kan göra kyrkpratet speciellt, kanske svårbegripligt och i värsta fall exkluderande. Om jag hör ett ord som jag inte vet vad det betyder kan jag fråga, eller googla, eller kanske förstå av sammanhanget. Det är betydligt svårare när de vanliga, vardagliga orden, används på ett ovardagligt eller ovanligt sätt.

För en tid sedan frågade någon mig ”varför säger du så?”. ”Hur då?” undrade jag som inte sagt något speciellt alls. ”Varför säger du ’jag tänker…’ istället för ’jag tycker…’? Jag fick tänka efter, och tillsammans kom vi fram till att så säger man nog ofta ”i kyrkan”. Själv insåg jag att jag nog lagt mig till med detta uttryck på senare tid, kanske som ett sätt att framföra ofärdiga tankar, eller föreslå ett perspektiv in i ett samtal. Och det är ju utmärkt att tillskansa sig nya ord och uttrycksätt, men jag kända mig ändå lite ”påkommen”, jag var inte medveten om det.

Andra ord och uttryck som delvis fylls med annat innehåll innanför kyrkoväggarna tänker jag (!) t.ex. är: hjärta, buren, att vara sedd, ljus, tjäna, ord, och säkert finns det fler.

Och inget fel i det, men den som vill lägga sig vinn om kommunikation bör vara uppmärksam på hur man försöker uttrycka det man faktiskt tycker, tror och tänker. Jag är oerhört tacksam för när någon frågar vad jag faktiskt menar – då har jag chansen att få tänka mer och formulera igen.

 

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen