För knappt två år sedan såg jag vintergatan för första gången. I ärlighetens namn hade jag väl inte försökt tidigare. Men på lodgen i södra Etiopien där strömmen stängdes av kl. 18 gick den inte att undvika. När vi gick på stigen mellan där vi åt och där vi sov, i totalt mörker, och Langano-sjön låg till höger, gick den inte att undvika. Som ett brett ljust band över himlen tänkte jag först ”kolla”, innan nästa tanke var ”det är vintergatan”.

Det är ovanliga tillfällen, för mig och för många, att ha en sådan mörk omgivning att man ser stjärnhimlen ordentligt. Vi får anstränga oss lite mer än tidigare generationer.

Förra sommaren låg jag på ett liggunderlag på gräsmattan utanför en sommarstuga och tittade på perseiderna. Coolt.

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen