Många arbetsplatser har individuell lönesättning. Det innebär i teorin, om jag förstått saken rätt, att kvaliteten på den anställdes arbetsinsats ska påverka lönen. Det innebär också att varje anställd får veta på vilka områden den egna prestationen kan mäta sig med de andras.

Få blir glada när de får veta att de enligt arbetsgivarens uppfattning presterar sämre än sina arbetskamrater. Några har såpass tävlingsinstinkt att de inte blir nöjda med mindre än omdömet bäst i klassen. Det är detta som är systemets idé. Med piska och morot ska vi förmås till bättre arbetsprestationer. Vi ska jämföra vår egen löneutveckling med andras, och därigenom ska vi förhoppningsvis finna ära och självkänsla.

Jag tänker på detta när jag läser en intressant krönika av Andreas Cervenka i SvD, som handlar om den rikaste promillen av världens befolkning och de absurda uttryck deras jakt på prestigepoänger kan ta sig (http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/studiebesok-i-stormens-oga_8227870.svd). Det är ju så enkelt att kasta sten i glashus. När satt jag själv i en löneförhandling och försökte få en så låg löneökning som möjligt? Vi begär av den rikaste promillen att de ska inse att det finns andra som bättre behöver höjd materiell levnadsstandard. Vi skulle kunna begära det samma av oss själva.

Det kan finnas många praktiska poänger med individuell lönesättning. När det kommer till att entusiasmera medarbetare är det möjligt att tävlingsinstinkten är ett bra instrument. Men i varje system där det finns vinnare kommer det också att finnas förlorare. På vems sida tycker vi att en kristen bör stå?

Dagens samvetsfråga till mig själv: Vilken sorts människa behöver jag bli för att inte låta mig lockas av tanken på att vara bättre och förmer än andra?

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen