Idag har några av oss i Tankesmedjan blivit uppringda av SVT Debatt för att medverka i kvällens program. Vi var tyvärr tvungna att avböja, dels av tidsbrist, dels för att vi inte är insatta  i debatten och ämnet i stort. Debatten kommer handla om den  man som inte fick en praktikplats då  han inte ville skaka hand med sin kvinnliga arbetsledare. Detta för att han är muslim och ansåg att det skulle strida mot hans religiösa tro. Vi blev uppringda som präster i Svenska kyrkan och som sådana antas vi tycka att all form av religiös utövning är bra och att man ”får vara som man vill”.

Så tycker vi nu inte, och trots att vi avböjde medverkan så känner i alla fall jag att jag vill försöka säga något om debatten. Och detta forum kanske är ett lämpligare sådant för en fråga som är komplex och inte alls så svart/vit som debatterna kan tendera att bli i det korta format som erbjuds i SVT.

Debatten kommer förmodligen handla (vi får snart se) om det är värre att diskriminera en religiös person än en kvinna. Vilken form av diskriminering är värst? Detta pekar exempelvis den kvinnliga arbetsledarens debattinlägg inför kvällens sändning på där hon menar att detta först och främst en jämställdhetsfråga och att i det utfall som blivit har DO valt att sätta religionsfrihet över jämlikhet. Hon rundar av med: ”Hur kön kan underordnas någonting är för mig en gåta. Alla jag känner föds med ett kön. Men ingen är född religiös.”

Det finns väldigt många komplexititer i detta uttalande och jag vill inte gå in på alla. Men, ja det är en jämställdhetsfråga. Men det är också en religionsfrihetsfråga. Och båda dessa frågor är skyddade av grundlagen och när de sätts emot varandra går det inte att entydigt säga vilken som har rätt eller fel. Och jag är rädd att debatten kommer hamna där, vem har rätt och vem har fel.

En lämpligare utväg är att se som Ivar Arpi gör på SvDs ledarblogg där han, i en saklig analys, påpekar att ”mångfald är inte ett värde att sträva efter, det är en realitet att hantera”, För det är just mångfalden i vårt samhälle som är problemet när olika ideologiers grundförutsättningar kolliderar. En (typ av) svensk ”sekulär” ideologi möter en (typ av) muslimsk ideologi och dessa två är inte kompatibla. Jag tror exempelvis inte att mannen i fråga var ute efter att diskriminera kvinnan, problemet ligger bara i att den ideologi han är en del av blir kvinnodiskriminerande i mötet med den ideologin som arbetsledaren är en del av. Det är kollisionen i sig som skapar problemet, och såna kollisioner borde ett mångfaldssamhälle kunna hantera bättre.

Arpi fortsätter dock med: ” I fallet i Trollhättan har man i toleransens namn givit religiös tro en särställning” och faller här in i en språkbruk som genast särskiljer religion från de övriga  diskrimineringsgrunderna (kön, etnicitet, sexuell läggning osv.) genom att påtala att religiös tro är något som måste tolereras. Det är ett språkbruk som snarast jämställer religiositet med ett onödigt ont som vi ”måste stå ut med”, som vi måste tolerera.

Och det är väl det som är det grundläggande problemet, att vi i ett mångfaldssamhälle gärna säger oss släppa in alla möjliga och omöjliga livshållningar, så länge vi kan underlåta oss till att tolerera dom. Och genom att vi säger oss tolerera dom så blir de genast mindre värda. De får en särställning som mindre värt, kanske till och med något exotiskt som vi kan ha överseende med, så länge det inte tar allt för stor plats, eller ställs mot en av vårt samhälles  övriga grundpelare. Som jämställdheten i det här fallet.

Jag säger nu inte att det var rätt av mannen att inte skaka hand, men jag säger inte att det var fel heller. Jag menar att frågan är komplexare än så. Men i religionsfrihetens namn så ingår det faktiskt att religionens praktiker, de praktiska konsekvenserna,  måste få kunna få utrymme. Visst, jag kan tycka det är en märkligt uttryck för religiositet att inte kunna ta en kvinna i hand, men å andra sidan kan jag komma på en hel del märkliga saker görs i vår svenska ”sekulära” ideologis namn också…

Ludvig Lindelöf
Tankesmedjan  Areopagen