”Politik är mer än bara partipolitik”, skrev Sara här i bloggen för några dagar sedan, och jag kan bara instämma i det uttalandet. Jag skulle kanske till och med vilja hårdra det ännu mer och proklamera att partipolitik har absolut ingenting med politik att göra överhuvudtaget. Det är kanske en grov hårdragning, för partipolitik är absolut en del av politiken så som den framträder i Sverige och många  delar av världen idag. Men det är kanske just det som är problemet, politikens framträdandeform, den gestalt som politiken tar sig i vårt samhälle och i våra medvetanden. Det språk som vi har för att diskutera politiska frågor, de medel vi har att ta till för att förändra.

Jag tänker att politiken ursprungligen är en kamp. En kamp för individen, men en kamp tillsammans för allas bästa. En kamp för samhällets bästa. En kamp för en gemensam frihet. Någonstans längs vägen har denna gemensamma kamp och strävan ersatts mot en helt och hållet individuell kamp. Eller som Sociologen Zygmunt Bauman skriver:

”Mänsklighetens frihet har översatts till frihet för var och en av dess enskilda medlemmar. Den stora sedeln har växlats mot en tunna kopparmynt så att alla individer kan bära några mynt i fickan. Och de gör klokt i att göra det och, om så behövs, gräva i sina egna fickor – eftersom den sedel i hög valör som gång hölls i släktets kollektiva förvar och garanterade alla människors solvens inte finns kvar i kassaskåpet”. (”På spaning efter politiken”, s. 84.)

Och denna individuella frihetskamp har formen av ett kommersiellt kontrakt. ”Jag levererar om du leverar” skriver Bauman. Och översatt till dagens partipolitik blir det: ”Jag levererar en röst på ditt parti om du levererar de utlovade reformerna.” Detta är dagens politiska framträdandeform en form som innefattar hela den politiska skalan från vänster till höger. Inga partier går fria, ingen politik är undantagen.